Tomten kom!

Julafton är en riktig höjdare! Om man har varit snäll alltså. Jag har varit snäll. Nästan hela året faktiskt. Vid de få tillfällen som mina personer tvekar, hänvisar jag bara till min cairnterriermentalitet. Den rår jag inte för - den ligger djupt rotad i mina gener.

På eftermiddagen lagom till "Kalle Anka" anlände våra gäster. Då blir det glögg och lite tilltugg. Glöggen hoppar jag över, men tilltuggen vill jag gärna smaka av. Jag trängde ner mig mellan Nicke och Robert i soffan och såg till att de gav mig en och annan smakbit. Mums.

När Kalle var slut började framdukningen av all den goda maten. Jag har noga bevakat all tillredning och ville nu bevaka slutet så att inget gick fel så här i elfte timmen. Av de godaste grejerna som sattes fram på bordet tog nu matte bitar och la på en tallrik till mig. Skinka, korv, lax, köttbullar, julkorv sattes ner framför min väntande gestalt. Jösses vad jag slickade mig om munnen. Och så högg jag in - och alltför fort var det slut...

När maten var avklarad var det dags för tomten att ta vid. Jag hjälper gärna till även här. Helst hämtar jag mina paket. Då gäller det att leta och lukta. Sedärja - den stod det Clova på. Inga andra paket luktar så gott som det här.
Spana in - ett långt smaskigt och välsmakande tuggben. Det räckte långt in på småtimmarna.

Jag fick roliga leksaker också. Här har jag precis öppnat ett roligt paket med en "ostoppad" iller i. På etiketten stod det att den inte skulle inbjuda till att bita sönder i samma omfattning tack vare att det inte var någon stoppning i den. Jag vet inte jag...ska nog försöka i alla fall. Och den var vansinnigt rolig att skaka ordentligt - lång som den var. På bilden nedan skakar jag den så svansen hamnade på min rygg.

Det är tur att det bara är julafton en gång om året. Det är en väldigt rolig dag, men det är väldigt intensivt. När juldagen gryr är det skönt att lugnet lägrar sig och det blir tid för vanliga aktiviteter. Typ långpromenad med mig.
God fortsättning, vi hörs!

Clova önskar God Jul

Denna väntan på god mat och julklappar är nästan omöjlig att uthärda.

Igår kväll höll mina personer på med julklappsinslagning. Det ena paketet efter det andra hamnade under granen. Jag kommer precis ihåg vad man gör med paket som hamnar under granen. Man hämtar dem, bär dem till tomten, som sen berättar vem som ska få paketet. Busenkelt. Det brukar vara flera paket till mig. Och nu är jag så nyfiken på vilka paket det kan stå Clova på i år. Trots att ingen tomte har kommit ännu så kan jag inte låta bli att kolla runt lite allt eftersom klapparna läggs under granen.
Nu ska vi se om det står Clova på det här. Jojomän det gör det! Jag tycker det är onödigt med tomte. Jag tycker också att det är onödigt att skjuta upp till morgondagen vad man kan göra idag...
Alltså tar jag saken i egna tassar och bär iväg med mitt paket. Jag menar det är ju ändå mitt. Jag tar inte de andras - bara dem det står Clova på. Var nöjda med det!

Det tog tvärstopp direkt... Paketet åkte tillbaka under granen och jag fick bannor. Fick bara sitta och titta på hur högen under granen växte.

Bäst jag går till fönstret och tittar efter tomten - vem vet - kanske är han lite tidig och inte hittar ordentligt.
God jul till alla cairnvänner och andra vänner!

Det lackar...

...mot jul.
Mina personer är i full färd med att fixa olika saker så här dagarna innan jul. Det är mycket som ska hinnas med säger de. Enligt mig finns det viktiga saker och så finns det saker som inte är så viktiga.

Till avdelningen viktiga saker hör helt klart förberedelserna och lagandet av all den goda maten som äts på jul. Numera vet jag att även jag får en jultallrik på julafton med godsaker av nästan alla de sorter. Därför är jag extra angelägen att allt inhandlas och tillagas på bästa sätt. Jag är gärna med och övervakar själva tillredningen. Provsmaka under resans gång kan jag också tänka mig. Jag menar - man måste ju kolla att råvarorna är riktigt färska och att inget under själva tillagningsprocessen går fel.

Under helgen har matte bakat en våldsamt massa pepparkakor. Hon har en massa olika pepparkaksfigurer. Gris, julgran, gubbe, gumma, små och stora hjärtan är några av de hon har som hör till de vanligare, men matte har också några mindre vanliga. T.ex har hon stridsflygplan, katt, hundar, bil och lok. Hundformarna är fina men de ser inte riktigt ut som en cairnterrier. Lite synd tycker hon, hon skulle vilja ha en pepparkaksform med cairnterrier. Själv tycker jag nog att det är lika bra att hon inte har det, för hur skulle det kännas att äta upp en cairnterrier?

Idag har hon gjort en av mina absoluta favoriter. Julskinkan!!! Den har stått i ugnen flera timmar och det har bara luktat godare och godare från den regionen. Har haft mina vägar förbi ugnen hela morgonen för att se om den inte är klar ännu. Nu äntligen har hon tagit ut den ur ugnen och den har stått och svalnat på bänken. Och luktat så förbaskat gott... När är det dags att provsmaka? Jag följer matte i hasorna - vill inte missa när hon börjar skära och ansa. Då trillar det nästan alltid av små provbitar och en och annan hamnar hos mig.

Nu har vi provsmakat och skinkan var en succé! Tror att jag får försöka övertyga matte om att det är viktigt att fortsätta provsmaka skinkan ofta - man vet ju aldrig om eller när den blir dålig och det vill jag inte utsätta mina personer för...

Julklappar är också sånt som hör till de viktiga sakerna. Om de är till mig vill säga. Jag önskar mig flera saker i julklapp och jag har varit snäll nästan hela året. Det borde ge resultat tycker jag.

Och så har vi sånt som inte är så viktigt. Dit hör att gå och köpa julgran. Jag hade föredragit att vi tar en långpromenad i skogen och hugger en själva. Då får man motion och en rolig promenad samtidigt som man ser granen i sin naturliga miljö - då blir det lättare att välja. Matte säger att det är förbjudet att bara gå ut i skogen och hugga sig en gran. Matte säger att varenda millimeter av skogen ägs av någon och då tillhör alla granar den personen eller organisationen. Man får inte gå ut och sno och förstöra på andras marker. Så därför hamnade vi som vanligt hos en granförsäljare här i stan.

På Linnéplatsen står de och säljer granar och där gick nu jag och min familj runt och tittade på en massa helt tillplattade granar. De hade även sådana som stod upp och som hunnit fälla ut sig lite grand. Ingen av de som stod upp föll mina personer i smaken. Alltså fick vi röja omkring bland alla dem som låg ner i högar på marken. Och då är de väldigt platta... Granförsäljaren hann nog bli hjärtligt trött på speciellt matte - hon blev aldrig riktigt nöjd. Den ena granen efter den andra lyftes upp och skakades ut så gott det gick. Till slut blev även lillhusse trött på matte och undrade vad det var för fel på en plastgran...
Så småningom var alla nöjda och gran och pengar bytte ägare. Nu kunde vi promenera hem med vårt fynd.
På bilden nedan ser ni hur noga jag kolla till vänster och höger om det kommer en spårvagn innan vi korsar spåret. Det är sådant man måste lära sig tidigt när man är cityvovve.

När granen sen är hemma så är det dags att pynta den. Funderar på om jag ska busa med pyntet i år eller om jag ska vara den vuxna och städade Clova. Funderar nog lite till på det...

Energirik

Tjohoo - här kommer en som mår så himla bra alltså. Kroppen flödar av energi. Allting är så roligt. Musklerna känns superbra. Personerna är snälla. Lillhusse leker med mig. Husse fixar kvalitetstid med mig. Matte hittar på roliga saker. Känner mig som en nöjd och glad jycke.

Enda molnet på himlen var väl att matte var i trimtagen igen i helgen. Fast jag måste erkänna att det går bättre och bättre med trimmandet. Hon gör det numera på en dag - med reservdag för lite putsning på ställen där hon inte blev riktigt nöjd. Det är klart mycket bättre än när hon de första gångerna kunde hålla på en vecka... Dessutom ser det faktsiskt riktigt skapligt ut numera när hon är klar. Behöver inte alls skämmas för min kostym när jag går på stadens gator och torg.

All energi som finns i min kropp måste ut på något sätt. Matte försöker få till långa promenader med mig, men på vintern ges inte lika mycket möjligheter för mig att springa lös. Vi får ta de tillfällen som bjuds och då och då tar vi oss till en riktig skog där jag kan röja loss och sträcka ut ordentligt. Inne i stan har vi några ställen där jag brukar få vara lös och ledig, men det är inte det samma som att få löpa i skogen eller på en stor äng. När jag kommer hem igen efter en vanlig stadspromenad bubblar det av glädje och lust i kroppen. Kan knappt stå still när matte torkar tassarna och tar av kopplet. Så fort jag kommer loss galopperar jag in i lägenheten för att se om någon kan tänkas leka med mig en stund. Jag överöser personerna med pussar och vilda glädjeskutt. Matte tror att det skulle gå att värma upp en medelstor villa med all min energi. Om någon bara kom på ett sätt att utvinna den...

Nu får matte istället försöka aktivera skallen på mig. Hon vill inte ha en stressad hund säger hon. Stressad?! Jag?! Skulle inte tro det. Jag uppskattar kvalitetstiden med husse nästan lika mycket som lek med lillhusse. Ni undrar kanske vad kvalitetstid med husse är? Jo då går man och lägger sig i sängen eller soffan och myser tätt intill. Det kan jag göra länge. Supermysigt och väldigt rogivande. Och händer det inget så går jag och lägger mig i favoritfåtöljen och inväntar nästa tillfälle till aktivitet. Fast det är klart att jag frågar om någon vill hitta på något först...

Träna olika saker brukar vara ett bra sätt att aktivera skallen på mig. Träna lydnad, spåra eller agility är synnerligen trevliga aktiviteter anser jag. Nu är det vinter med en massa snö ute och det går ut över alla dessa göromål. Spåra är besvärligt, agilityn startar inte förrän efter nyår och lydnad...ja det ankommer kanske mest på mig att den är svår att genomföra. Jag vägrar nämligen att lägga ner magen på blött eller kallt underlag. Möjligen kan jag tänka mig "sitt" en mycket kort stund. Dock inte så lång stund som det tar för matte att koppla loss, gå iväg, vända sig om, vänta ett par sekunder och därefter göra inkallningen. Nähä då, då är min lilla varelse redan på väg fram till matte eller om hon har tur så har jag "bara" rest mig och står nu och väntar på kommandot. Hur som helst blir det ingen riktig ordning på det hela.

Här i Västra Sverige har vi en väldigt aktiv cairnklubb. De hittar på så mycket bra grejer för hundar och människor. Ett av de senaste påhitten är egenträning inomhus på Hundstället Hjärtat. Där finns det en stor innehall som man kan hyra och träna. Förut har vi haft lydnadskurser med fröken Ann-Christin i den här hallen. Nu är det fritt fram för vem som helst i klubben att komma och träna på egen hand. Vi hjälps åt med goda råd och träningstips om fantasin tryter. Det är superkul att träna tillsammans. Om man är flera så blir det bra störmoment med alla hundar och man får bra träning i följsamhet med sin person. Är det som sist, bara 3 vovvar, kan man träna utan koppel. Oj så nyttigt det är. Det är inte förrän kopplet åker av som man vet om lydnaden och följsamheten verkligen är där.

Jag anser att min lydnad var i det närmaste perfekt! Och som belöning till mig själv lämnade jag matte efter en stund och for iväg efter kelpien Ego. Ego är en valp som gärna är med på bus. Nu lyssnade ingen av oss på våra mattar. Vi for omkring inne i hallen i halsbrytande fart. Himla kul belöning tycker jag. Vi lekte en god stund innan våra mattar med bestämda röster kallade in oss. Nja, Ego tog väl inkallningen till slut. Mig fick matte mer eller mindre fånga...Efter det var jag rätt så i gasen och hade lite svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra. När Elvis tränade inkallning tog jag det som min inkallning också och smet från matte till Carina och satte mig snyggt framför henne för belöning. Nu blev matte lite irriterad och jag fick rätta mig i ledet och jobba en stund till.

När vi var klara var vi alla nöjda med vårt träningstillfälle. Jag och Elvis kastade trånande blickar efter varandra när vi blev inlastade i våra bilar. Vi lovade varandra att vi skulle ses på Luciapromenaden på söndagen i Slottsskogen.


Isklättring är sånt man kan ägna sig åt när man söker spänning i tillvaron. Matte missade tyvärr nästa bild då jag åkte kana nerför...

Vilken mormor!

Kolla in min lillhusse! Vilken kille! Vilka kläder! Och vilken mormor!

Min lillhusse går i en skola som har funnits sen 1901. År 1907 började man att fira Lucia med folkdans och då skulle det självklart vara folkdräkter som festklädsel. Det är en lång tradition som man bevarar med glädje på skolan. Och det är en tradition som skapar stress hos alla föräldrar varje år...

Skolan har ett stort antal folkdräkter som de lånar ut varje år. Alla som vinner möjligheten att få hyra folkdräkt från skolan drar en lättnadens suck. Nu slipper man att ragga folkdräkt på egen hand. Mer än hälften av alla måste ordna folkdräkt själva. Just den typ av klädsel är inte helt enkelt att få tag i och det är inget som min familj har hängande i garderoben precis. I år var det dags igen - vi måste fixa folkdräkt på egen hand. Matte funderade och funderade. Ringde samtal där hon fick höra att folkdräkterna redan var uthyrda eller så fanns inte rätt storlek. Så kom hon på att om hon bad riktigt snällt så kanske mormor Berit kunde tänka sig att hjälpa med att sy ett par knäbyxor.

Visst kunde mormor hjälpa till med att sy. Och inte bara ett par knäbyxor utan även en väst. Hon är en riktig pärla den där mormor! Mönster och tyg till en dräkt från Tjörn inhandlades och mormor satte igång. Det var klurigt med knepiga mönster och konstiga ord. Det är ju inte moderna kläder och mönster vi pratar om. Mormor klarade dock av det hela på ett utmärkt sätt som ni kan se på bilden ovan. Tror faktiskt att min lillhusse var absolut snyggast på hela Lussedansen. Jag tittade fascinerad upp på honom när husse tog bilder inför avfärden. Funderade på om det inte finns folkdräkter för hundar - skulle nog bli en fräck historia med folkdräkt till hundar. Och jag hade nog gjort succé på tillställningen. Hörde att det var mycket dans och rörelse. Jag har en enorm energi för tillfället och hade nog kunnat dansa/springa/busa natten lång.

Det hade bara varit ett problem som jag ser det... vem skulle vara min danspartner? Borde kolla om jag kan få bjuda med Elvis som kavaljer. Han skulle nog vara snygg i folkdräkt han också.

Va´säger du nu då?!!

Nu har jag minsann satt matte på plats ordentligt! Ha! Hon tror hon vet så mycket. Har så förjordat många åsikter om mig och mitt beteende. Hon skäms eller förfasas över min lilla uppenbarelse allt för många gånger.
Nu tittar hon med beundran på mig. Ligger nästan på golvet och viftar med vit flagg. Säger att hon ska lita på mig i högre utsträckning hädanefter.

Om ni har läst bloggen innan så vet ni att matte har varit lite orolig över mitt rykte här på gården. Jag har gått rätt tufft åt unghundar som inte visat mig rätt respekt. Alltså - jag är en stilig dam i mina bästa år och tolererar inte vilket uppförande som helst. Definitivt inte från unghundar och valpar. Därför har jag ägnat mycket tid åt att uppfostra en och annan unghund. Har liksom tagit det som min uppgift att lära dem hur man uppför sig i hundvärlden. Hur man närmar sig en snygg tik om man vill bli inbjuden till lite lek och bus. De flesta unghundar vill inget hellre än att leka och busa. Är de dessutom unga grabbar så blir de alldeles till sig i trasorna om en tjej kan tänka sig lite lek, bus och rajtan tajtan (åtminstone hoppas de på att det ska bli lite rajtan tajtan). Eftersom flera av de unga herrarna haft lite svårt med artigheterna har jag berättat för dem hur det ska gå till. Det är då som matte tyckt att det har varit lite jobbigt och skämts för mig.

En av de unga herrarna heter Max och är av rasen Kromfohrländer. Han har hängt i sitt koppel och velat kasta sig över mig i sin iver att leka. Haft förtvivlat svårt att lyssna på mig och hälsa på korrekt sätt. Jag har skällt, morrat, rest ragg och gått på med ilskna läten. Allt för att få dem att fatta grejen. Och nu får jag och även Max lön för mödan.

Häromdagen gick jag och matte ut i snön. Snö tar fram leklusten så där lite extra mycket. Max var ute på gården och var kopplad. Jag var också kopplad och låtsades inte om honom. I ögonvrån såg jag hur han satte sig ner i snön. Ömsom tittade på mig och ömsom vände huvudet lite på sidan. Jag kikade lite under lugg åt hans håll. Yes, det här ser lovande ut. Valde att nosande ta mig lite åt hans håll. Nu blev hans reaktion att lägga sig ner. Fortfarande kikade han lite artigt åt sidan och sen på mig. Svansen viftade på ett glatt och respektfullt sätt. Nu gick jag långsamt fram till honom. Visade att jag var nöjd med hans uppförande och visade samtidigt att jag tänkte vara snäll. Våra mattar tyckte att det hela såg lovande ut och kom överens om att släppa oss lösa.

Eftersom Max nu visat att han har fattat hur han ska närma sig mig, belönade jag honom med massor av lek där i snön. Det blev full pott för mig också. Jösses så roligt vi hade. Vi sprang och jagade varandra. Vi brottades och busade. Om Max gick det minsta över gränsen, så sa jag ifrån och han backade på direkten. Ett snabbt avbrott och så kunde leken fortsätta. Efter en god stunds lek försökte Max kliva upp på ryggen på mig. Då fräste jag till ordentligt. Sånt accepteras inte av mig! Max såg lite skamsen ut och ödmjukade sig för att be om förlåtelse. La sig ner och visade mig hela sin mage. Jag kunde triumferande ställa mig med frambenen på hans mage. Så skuttade jag runt och så fortsatte leken tills vi båda var alldeles slut. Mattarna strålade som solen. Båda tyckte att det var jätteroligt att se hur bra vi kom överens och så roligt vi hade med varandra.

Nästa kväll möttes vi igen ute på den stora gräsmattan på gården. Max kom ihåg precis hur man ska göra för att få mig på gott lekhumör. Den här gången var han lös redan när jag kom ut och hans husse frågade lite oroligt om det var OK att Max nu sprang fram mot mig. Inga problem alls - på behörigt avstånd saktade Max ner farten och närmade sig artigt. Matte släppte loss även mig. Jag stod kvar och inväntade honom. När han var framme la han sig ner och rullade runt. Visade mig hela sin mage samtidigt som svansen viftade glatt. Kom an då kompis! Nu leker vi! Det blev en ny härlig lekomgång. Som uppskattades av oss båda och återigen av våra personer. De tyckte att det var en fröjd att se två glada vovvar leka loss så fullständigt.

Så vad säger du nu matte?! Vem hade rätt? Vems uppfostringsmetoder var lyckosamma? Nu skördar jag frukten av mitt "arbete". Visst har jag gjort ett förträffligt jobb?

Första advent

Nu kommer en tid på året som jag gillar. Nu ska det pyntas och grejas. Bakas pepparkakor och förbereda all den goda maten som man äter på jul. Man myser inomhus med nära och kära. Vänner kommer förbi på lite glögg. Hela december går i mysets tecken. Många gånger kommer det snö. Jag älskar snö och all rolig lek som brukar höra till snön.

Jag brukar hjälpa till med det mesta stöket. På bilden ovan inspekterar jag alla adventsstakarna innan matte sätter upp dem i fönstren. Jag hjälper henne också att välja vilket fönster som ska ha de olika stakarna. Vi har många fönster och många stakar så det är ett drygt jobb.
Det måste också städas så där lite extra inför 1:a advent. Torkas med fuktiga trasor så att allt damm försvinner och så dammsuga såklart. Dammsugaren är en lattjo pryl. Den brummar jättemycket och matte kör så roligt fram och tillbaka med den långa "armen". När matte kör igång brukar jag komma och leka. Det tycker matte är jätteroligt - åtminstone en stund... Jag försöker fånga munstycket och "döda" det. Jag skäller och morrar, skuttar och slår ner på den. Det ser så roligt ut tycker matte. Hon tycker det är konstigt att jag aldrig växer ifrån den här leken. Det är inte ett dugg konstigt anser jag - det är ju superkul! Efter en stund brukar matte köra bort mig från dammsugaren och hennes arbete. Hon påstår att hon aldrig skulle bli färdig annars.
När allt städande och pyntande är klart finns det lite tid över för lek och bus. Matte körde det mesta av det hon tycker är det tråkiga arbetet redan igår. Det var en alldeles lysande ide anser jag. För vet ni vad? Det gjorde att vi kunde åka på cairnpromenaden idag. Dagens promenad är en klassiker och en av de bästa promenaderna på hela året. Den gick nämligen på Skräddarön i Göteborgs norra skärgård. Det är en toppenö. Det finns bara en smal väg över till ön vilket gör att även rymmningsbenägna cairnar kan springa lösa. Det finns lite hus, stugor och samlingslokal på ön men det är ingen som bor där på vintern. Alltså kan vi ta över hela ön för en stund. Vi bildar flock på direkten och leker, nosar och undersöker för allt vad vi är värda. Vi springer fram och tillbaka. Tigger godis hos alla vi kommer åt.

Efter promenaden är vi härligt trötta och nöjda. Både hundar och personer. Då är det dags att åka till hembygdsgården i Guddehjälm för fika och liten föreläsning om hundspråk. Johanna Jansson håller precis på att utbilda sig i frågor som rör oss hundar. Typ hundspråk och psykologi. Det tycker min matte låter jättespännande och det var väldigt intressant att lyssna på vad hon hade att berätta om hundars språk. Det blev en del trevliga diskussioner om olika händelser och scenarier. Det är mycket som vi förmedlar som inte våra personer upptäcker eller vet att de ska titta efter. Tänk om fler visste vad vi säger och menar. Då skulle det inte vara så många missförstådda hundar och hundmöten skulle klaras av på ett bättre sätt.

Efter en sådan här aktiv helg så blir man alldeles trött. När alla sitter i soffan och tar igen sig hamnar hakan på bordet.

Spår av små...

...tassar i snön.

Små tassar som trippar över en snötäckt yta. Visst är det väldigt gulligt med spåren som blev efter just mina tassar härom kvällen när det föll snö i Göteborg? Husse var bara tvungen att föreviga min väg över den orörda snön. Matte sa att det nästan var lika gulligt som gipstavlan de har efter lillhusses små bebisfötter då han var någon vecka gammal. Vaddå "nästan lika gulligt"... Det här är minsann MINST lika gulligt - om inte gulligare anser jag.

Sådana här tydliga spår klarar till och med personerna av att spåra. Annat är det med spåren som jag klarar att följa.

Det har varit lite glest med spårandet under den senare delen av hösten för min del. Matte säger att det liksom alltid verkar vara något som sätter käppar i hjulet. Antingen regnar det något alldeles kolossalt mycket när matte ska lägga spåret eller så blåser det storm, hinner bli mörkt eller så kräver jobbet att matte ska vara där istället för med mig.
Som tur är finns Cairn i Väst och viltspårsgruppen! Då blir det något gjort i alla fall!

Härom veckan var vi ute hos Nisse och Fanny och spårade i deras skogar. De har väldigt käcka och stora skogar alldeles nära där de bor. Man tar bara bilen upp för backen så är man i Vättlefjäll. Den här helgen var det mattarna Kristina och Anja som höll i spårläggandet. De hade varit ute redan på lördagen och klurat ut hur spåren skulle gå. På söndagen träffades nu Elvis, Lilleman, Nisse och jag för att ta oss an spåren och visa vad våra näsor går för. Det var en kylig men strålande vacker dag. Det fanns fler som ville utnyttja den härliga höstdagen. Vi mötte en hel del människor med och utan hundar på vår väg genom skogen. När vi kom fram till det ställe där vi skulle slå läger och gå första spåret, visade det sig att en annan hundgrupp hade sökövningar precis där vårt spår var lagt. Vi gick tillbaka och började med ett av de andra spåren istället. Det blev jag som fick börja med mitt spår som Kristina lagt. Hon berättade för matte att hon lagt det i besvärlig terräng. Det skulle krävas en del rent fysiskt av mig.

Jag var ivrig att få sätta igång. Hade inte alls lust att lugnt sitta och vänta medans matte undersökte startplatsen. Jag smög fram innan hon kallat på mig. Nosade ordentligt och satte sen igång. Lite ivrigt tempo precis i starten men sen jobbade jag i det lugna tempo som jag och matte har tränat på. Det innebär att hon kan låta linan hänga efter mig och bara lugnt gå med och se hur jag jobbar. Hon slipper att kränga runt med linan när vi hamnar på olika sidor om träd eller stenar. Jag fick jobba mig upp och ner i terrängen och över höga tuvor, genom kärr och över bergspartier. Blev lite konfunderad i en återgång, men redde ut det efter en stund. Matte är numera mycket lugnare och ger mig den tid jag behöver och litar på att jag vet vad jag gör. Hon verkar äntligen ha lärt sig att läsa mig när jag arbetar eller inte arbetar. Behöver jag hjälp så ser hon när det är dags - oftast... Jag hittade såklart klöven. Mmm... den är god att tugga på den... Byteshandeln som sen görs ger mig supersmaskiga torkade vilthjärtan. Det är vinst hela tiden! Först att få spåra - jättekul. Sen hitta klöven och få gnaga på den. Till sist få något riktigt smaskigt som extra belöning mot att matte får tillbaka klöven.

Nu traskade vi tillbaka till de övriga. Det var dags för Lilleman att gå sitt spår. Självklart hittade han sin klöv också. Dags för fika tyckte personerna. Min matte hade kaffe och ostsmörgås med sig. Jag fick också smaka lite - men alldeles för lite för att jag skulle vara nöjd... Nu satt de alla och pratade om ditten och datten, spår och hundar. Hörde att de snackade lite om att kanske prova personspår som omväxling. Kunde vara kul att prova.

Äntligen var den andra hundgruppen klara med sitt och Elvis och Nisse fick nu ta sig an sina spår. Även dessa herrar hittade sina klövar även om Nisses spår nog var lite "besudlat" av de andra hundarnas uppletandeövningar.

Det var en mycket nöjd grupp som gick tillbaka genom skogen mot bilarna. Vi hade varit ute drygt två och en halv timma och haft en härlig höstdag med roliga aktiviteter. Tänk så mycket roligt det finns att göra med oss hundar och så mycket frisk luft man får sen då. Och trevligt sällskap inte att förglömma!

Lurifax

Matte säger ibland att att jag är lite korkad. Ibland säger hon att jag är för smart för mitt eget bästa. Då och då är jag enveten som en åsna. Nu senast hette det att jag är en liten lurifax.

Om ni läste mitt förra inlägg så vet ni att Marie Ostheller hittade en muskel som jag har ont i. Hon lovade att skicka medicin som skulle hjälpa min kropp att läka ut den troliga inflammationen. Som ett brev på posten anlände så flera små påsar med vitt pulver som jag skulle ha i mig varje dag.

Matte tänkte att det är väl bara att strö pulvret över maten så käkar hon upp det. Gjorde jag inte alls... Jag sorterade omsorgsfullt ut kulorna från pulvret och det som blev kvar i matskålen var ju så klart pulvret. Jaha tänkte matte, då får vi väl ta till lite godsaker då. Fram åkte den kokta smörgåsskinkan. Nu lade matte pulvret i skinkan och vek noga ihop allt till ett litet paket som hon gav mig. Jag slukade på direkten.
Yes! tänkte matte, det här var melodin att få i henne medicinen. Den här varianten användes nu ett par dagar med gott resultat. Men eftersom jag är en smarting så hade jag snart listat ut vad som faktiskt låg inne i det lilla skinkpaketet.

När matte den tredje dagen återigen gav mig det lilla skinkpaketet slukade jag det inte på direkten - jag la det istället ner på golvet. Då vecklade paketet ut sig något och det var lätt att ta ett nytt tag om ena kanten. Nu lyfte jag upp det från golvet och ruskade det ordentligt så att det yrde pulver över hela köket. Ha! Där fick du matte! Matte blängde på mig och hennes hjärnceller började arbeta för att komma på något nytt att gömma medicinen i. En ny dos gömdes nu i en leverpastejboll. Jag käkade utan knot upp den.

Matte insåg att det nog gäller att servera pulvret i olika godsaker varje dag. Allt för att jag inte ska lista ut i förväg hur jag ska lyckas separera godsaken från pulvret. Nu var det istället hjärnornas kamp som tog vid. Matte kollar kylen...vad ska vi ta idag? Jag studerar misstänksamt det som serveras på tallriken...hur ska jag få bort pulvret? Ibland vinner matte och ibland vinner jag. Det är faktiskt riktigt spännande varje morgon att se hur det hela utvecklas. Matte är så nöjd varje gång hon vinner. Jag är så nöjd varje gång som jag överlistar henne.

De gånger jag vinner brukar det innebära att matte får städa...Då har jag t.ex släpat och ruskat färsk ungnötslever över köksgolvet. Betyder pulver och blodklegg över hela golvet. Då är matte inte helt nöjd, men oftast ler hon lite i smyg och kallar mig för sin lilla lurifax.

Undrar förresten om hon har medicin så det räcker till hela kuren...en och annan dos hamnar ju på helt andra ställen än i min mun.

Massage

Det finns tillfällen när jag tycker att matte är toppen. Oftast infaller de tillfällena när hon gör något som förgyller min hundtillvaro. Förra helgen gjorde hon just precis en sådan grej.

Cairn i Väst hade ordnat en kurs i hundmassage. Och matte hade det goda omdömet att anmäla oss till kursen. Nio stycken cairnar var på plats för att deras mattar skulle få lära sig lite om massage. Instruktör var den duktiga Marie Ostheller från Uddevalla Hundhälsa. Marie är certifierad fysioterapeut och jobbar med REHAB för hundar och hundars välbefinnande i största allmänhet. Hos Marie kan man simma, få massage, bli stretchad och få eventuella skador utredda och behandlade.

Nu skulle hon visa våra personer hur man kan öka hundens välbefinnande med hjälp av massage. Dessutom poängterade hon hur viktigt det är för våra personer att känna våra små kroppar ordentligt. Det gäller att veta hur vi känns när vi mår bra och är friska för att snabbt förstå om det är något som inte är som det ska. Allt för att det inte ska bli svårläkta muskel eller skelettskador i onödan på oss. En väl fungerande, smidig och rätt arbetad muskel är a och o för ett långt, aktivt och lyckligt hundliv. Massage och stretching är ett bra sätt att hjälpa våra muskler på traven. Dessutom blir det en mysig stund mellan person och vovve.
Marie hade med sig en av sina egna hundar som hon visade på. Nu fick vi oss en genomgång av olika muskelgrupper och hur de skulle masseras. Allt från små muskler på huvudet via nacke, rygg och ben. Muskelfästen och muskler fick sig en omgång från topp till tå. Gissa om vi hundar njöt?!! En del kunde slappna av på direkten och sträcka ut sig på sidan för att ta emot allt det mysiga. Andra var lite mer spända och det tog olika lång stund att slappna av ordentligt. Marie påpekade att det var viktigt att man gjorde detta med massage till en lugn och rofylld stund. Gärna en mysig och ombonad plats ifred från stoj och höga ljud. Jag tänker att matte borde köpa in lite trevligt doftande ljus och eteriska oljor för att förhöja stämningen när vi ska ha våra mysstunder. Ska genast kolla med henne - hon är aldrig omöjlig.

Efter massagen gick Marie genom lite enkla stretchövningar med oss. Hon sa att det är viktigt att man vet att man gör rätt om man ska stretcha sin hund. Annars finns det risk för skador. Det är också viktigt att inte hålla fast t.ex tassen utan bara stödja med handen. Om vi skulle tappa balansen eller rycka till kan det bli skador om man håller fast. Det är också bra att veta om ens hund är stel eller som jag lite överrörlig i lederna. I båda fallen är det viktigt att vara försiktigt men på olika sätt.

Det var verkligen en givande dag. Dessutom upptäckte Marie att jag hade ont i en muskel som heter gluteus. Jag reagerade ordentligt när hon tryckte på dem där de sitter på var sin sida om ryggraden på bakkroppen. Det är en viktig muskel, nästan som en motor på oss vovvar. Så den vill varken jag eller matte att jag ska ha ont i. Marie lovade skicka medicin som ska hjälpa mina muskler att häva den eventuella inflammation som jag troligen har där. Dessutom ska jag och matte åka upp till Marie när jag har ätit medicinen ca 10-14 dagar för att se om det har blivit bättre och lägga upp en plan på hur man går vidare. Nu är det inte så att det syns på mig när jag rör mig att jag har ont, men om jag ska kunna göra allt som jag vill gäller det att komma till rätta med även små skavanker innan de blir ett stort problem. Måste ju vara fit när agilityn startar efter nyår!

Se där ja - nu kommer matte med plädar och fällen. Nu är det visst dags för en stunds massage. Mmm...

Bäddar...

...omsorgsfullt...
Jojomänsan, här har det bäddats och krafsats, gnytts och burit på konstiga grejer. Gömt mat och tuggben både här och där. Fast nu är det färdigt för den här gången. Jag är tillbaka som den glada och pigga Clova som gärna är med på äventyr.

Matte trodde in i det sista att jag skulle klara av slutet på skendräktigheten utan mediciner den här gången. Jag har som vanligt varit påverkad under hela "perioden/graviditeten" men inte lika mycket som de övriga gångerna. Matte tror att det är för att hon är van nu och kan möta mina små problem och egenheter. Visst är det nog så att det har hjälpt, men de sista starka hormonerna som producerar mjölk rådde hon inte på. Det är återigen bevisat att jag är en mjölkko. Trist att det inte finns någon som vill ha den... Hur som helst kan man inte gå där och droppa, så det blev för matte att ta fram de små medicindropparna och ge mig med leverpastej. Medicinen är äcklig, men med leverpastej går den ner. Ibland varierar hon med sås från middagen eller köttfärs. Allt för att jag ska få i mig varenda droppe av medicinen. Kuren var klar förra helgen och nu är jag som sagt tillbaka.

När jag är skendräktig har jag lite extra taskigt tålamod med valpar och unghundar. Jag har en kort stubin när hormonerna jagar i kroppen. De kan vara så påflugna och visar mig inte rätt respekt. Jag brukar fräsa ordentligt åt dem. En del fattar direkt och backar undan från mig, då är allt lugnt och jag blir snäll igen. Andra fortsätter att vara på. Då blir jag förbannad och biter ifrån ordentligt. Då brukar matte tycka att jag är lite pinsam och ursäkta både sig själv och mig. Hon begriper som vanligt ingenting.
Vovvars språk är oerhört tydligt. Vi "pratar" med hela kroppen och med olika sorters ljud. Öron, ögon, mungipor, kroppshållning och svans talar om en hel massa för mötande hundar. Precis som de mötande berättar en massa för mig. För att förstärka ytterligare kan man sen använda lite olika ljud, typ - skälla, gnälla, pipa eller morra.

Jag brukar börja mötet, med en i mina ögon ohyfsad unghund, med att inta en småkaxig hållning. Jag tittar direkt på hunden och vill nu att den unga hunden ska visa mig lite respekt och låta mig nosa först. Alltså om jag vill hälsa överhuvudtaget - det är inte alltid jag har lust till det. Om jag märker att jag inte får den respekt jag förtjänar kan jag visa ännu tydligare vad jag menar. Om den unge fortfarande är påstridig och påflugen så lägger jag på lite morr samtidigt som jag rynkar nosen och visar tänderna. Nu fattar de flesta och visar mig respekt. Om det fortfarande är någon som är "för på", så ger jag mig på. Jag biter inte men jag markerar kraftigt med tänder och ilsket läte. Och det är nu som matte skäms... Jag tycker hon är dum som skäms - jag gör ju på hundars vis. Och eftersom unghunden vill fortsätta bekanta sig med mig så är den ju inte direkt rädd precis.
I dessa lägen är det också jobbigt att vi är i koppel. Vi kan inte spela ut hela registret och man ser så konstig ut när man hänger i kopplet och stretar åt ena eller andra hållet. Tacka vet jag hundmöten utan koppel - då är det lättare att göra sig förstådd och förstå vad den andre menar. Man kan också gå undan om man inte är sugen på att hälsa. Tyvärr är man oftast tvungen att vara i koppel när det gäller hundmöten i stan. Då blir språket därefter.

Nu hoppas i alla fall matte att mitt tålamod med unghundar skall öka lite igen. Vi har flera på gården och matte vill inte att jag ska få dåligt rykte. Alltså sämre än vad jag redan har alltså... Själv vet jag inte riktigt. Känns rätt bra att vara lite översittare ibland...men visst...när jag inte behöver tänka på att skydda icke existerande "valpar" eller föda till dem, så kanske jag ska fundera på saken.

Schematillverkning

Jag kan så himla mycket saker. Jag är så duktig på att hjälpa mina personer. Vare sig det är att agera maskot, lätta upp stämningen eller komma med goda råd. Clova fixar biffen. Ingen arbetsuppgift är för liten eller stor. Clovahjälpen ställer alltid upp. Om jag ska vara ärlig begriper jag inte hur de klarade sig innan jag kom in i familjen.

Igår var det matte som behövde hjälp på jobbet. Det skulle tillverkas schema. Det är normalt sett en rolig, utmanande och utvecklande sidoarbetsuppgift som min matte har tillsammans med två andra arbetskamrater. Hon gillar att knepa och knåpa. Lägga pussel och lösa mysterier. Problem som uppstår är extra roliga när de hittar sin lösning. När schemat sen skrivs på och delas ut till alla arbetskamrater brukar matte känna sig stolt över sin arbetsinsats. Hon har hjälpt till att göra schemat så bra det är möjligt för alla, med hänsyn taget till lagar och arbetsgivarens önskemål och de som skall arbeta.

Just nu känns det dock inte så roligt... Nu behövs jag för att arbetslusten överhuvudtaget skall infinna sig och mynna ut i något vettigt schema för alla inblandade. Schematillverkningen är en enda stor härva efter att LFV sagt upp alla gällande avtal för flygledarna. Nu skall jag inte ge mig in på någon diskussion angående detta. Kan bara konstatera att matte är trött, sliten och inte på långa vägar så glad som hon brukar vara.

Sagt och gjort. Här behövdes en liten Clova för att något skulle hända.

Matte packade ner korg, mat och tuggben. Det är sådant som behövs om man skall vara med på jobb. Så måste man stiga upp så väldans tidigt också. Det är väl det sämsta med allt. Halv sju var det väckning - hua.
Jag vet precis vilket rum som jag skall vara i. Det är i Elisabeths rum som man gör schema. Hon gillar vovvar jättemycket och det är därför jag kan vara med här. Matte och Elisabeth brukar sätta upp en gammal bänkskiva för dörren så att jag inte smiter ut till alla andra. De flesta tycker dock att det är kul när jag är med på jobbet och kommer istället till oss, för att hälsa på mig och snacka lite. Vad var det jag sa? Lätta upp stämningen var det ja och vilken trivselfaktor jag är sen då!

Jag brukar vara nyrastad när jag anländer till jobbet, men om någon vill så går det bra att låna kopplet och gå en liten sväng med mig. Husse brukar gå en sväng med mig. Av någon anledning är alltid husse också på jobbet de dagarna som jag följer med. Tror att jag räknat ut att det är därför som jag följer med... Lillhusse i skolan...matte på jobbet...husse på jobbet...alla samtidigt... Bra anledning för mig att också vara på jobbet. Om man inte fixar med dagis förstås - men nu behövde ju matte mitt stöd och då ställer jag upp.

Så brukar jag äta frukost på jobbet. Det är snabbt gjort. Kikar lite på problemen som personerna brottas med. Lägger nos och tass i blöt. Trampar på tangentbordet om jag kommer åt. Kan bli många spännande pass av det.
Matte brukar ha något smaskigt tuggben med till mig. Ett sånt där långt som räcker många timmar - oftast hela dagen. Tiden brukar gå fort fram till lunch. Då tar vi en promenad. Konstiga omgivningar...massor av bilar som står parkerade. Flygplan startar och landar. Det luktar flygbränsle. Och man ser nästan aldrig en endaste hund. Nästan kliniskt rent från hunddofter också. Däremot ser man massor med människor som drar väskor efter sig. Var är alla hundar? Får inte de följa med på semester och affärsresor? Jag menar - tänk vilken nytta de hade gjort! Så många bra beslut som skulle fattas. Så många trevliga och romantiska promenader som skulle förgyllas av favoritjycken där i solnedgången i främmande land. Rent slöseri och på gränsen till diskriminering anser jag.

Tillbaka på rummet fortsätter så arbetet med schemat. Det skrivs, suddas, knappas in och raderas omvartannat. Ibland hörs det små glada utrop när något lyckas till en bra lösning och ibland hörs uppgivna suckar eller svordomar när något blir galet eller orimligt. Det räknas på arbetstider och veckovilor. Brytpunkter hit och dit. Semestrar som kan beviljas eller när de måste göra någon besviken för att det inte går att lösa.

Efter en lång dag med träget arbete blir alla inblandade lite trötta. Personerna märker att de tänker sämre och jag känner mig utmattad som synes på bilden under. Orkar inte ens tugga på benet. Då är det skönt när matte säger att nu får det räcka för idag. Nu åker vi hem.

Jag tror att jag måste följa med fler gånger till jobbet. Matte tycks uppskatta min närvaro och det betyder en del för mig. Fast om jag själv får välja helt fritt så tror jag att jag föredrar att vi fixar dagis hos Ellen nästa gång.

Dagis

Ibland är det käckt med dagis. Om ens personer ska vara borta länge på dagen blir det så himla långtråkigt att bara ligga hemma och sova bort tiden. Dessutom kan det hända att man blir kissnödig innan de kommer hem och då måste man hålla sig och det känns inte så bekvämt.
Jag går inte på riktigt dagis. Det har vi inte användning för. Oftast fixar mina personer så att jag inte behöver vara ensam mer än 3 timmar per dag, om jag ens behöver vara ensam överhuvudtaget. Men då och då händer det att något strular till det och husse, lillhusse och matte är borta stor del av dagen. Då ordnar vi tillfälligt dagis hos Ellen och hennes personer. Vice versa så behöver Ellen nästan aldrig vara ensam någon längre stund på dagarna, men om det behövs så fixar vi tillfälligt dagis hemma hos oss. Funkar hur bra som helst. Man får tillgång till minst en person som kan ägna sig åt oss. Man får käk om man inte hunnit äta det på morgonen. Middag om man skall stanna på kvällen. Det blir lekstunder och utevistelse. Mysstunder både med person och den andra vovven. På promenaderna blir det aktiviteter och en hel del godis. Och så självklart får man sova middag en stund. Precis som det ska vara på ett riktigt dagis.

På fredagen var det dags för Ellen att vara dagisvovve hos oss. Matte var så glad för det eftersom det oftast är vi som utnyttjar dagismöjligheten hos Ellen. Nu dök Jenny upp på morgonen med Ellen. Jag blev jätteglad och det blev Ellen också. Vi började dagen med att gå ut på en liten promenad. Därefter var det dags för frukost. Vi äter snällt ur var sin skål. När vi är färdiga går vi till varandras skålar för att kolla om det blev något kvar. Det blir det aldrig. Så var det dags för fria aktiviteter en stund. Vi lekte lite grand och spankulerade omkring för att se om vi kunde hitta något bus eller gammalt ben som låg och skräpade. Typiskt - matte hade rensat bort alla gamla benrester för att vi inte skulle ha dem att bråka om. Efter en stund tog vi vår första siesta. Båda två på röda mattan i en solstrimma, sida vid sida. Husse var den som tog hand om oss nu på förmiddagen och han sköter sin uppgift mycket väl. Efter precis lagom lång tid tog han fram våra koppel och så var det dags för promenad. Ellen gick längst fram i sitt koppel och jag gick längst bak i mitt, men det gick framåt med hela ekipaget. Nykissade skulle vi nu vara själva en liten stund innan matte kom hem från jobbet. Husse separerade oss i varsin del av lägenheten med kompostgaller. Även om vi är bästa vänner så händer det att vi ryker ihop och det ville inte husse att vi skulle ha chansen att göra när ingen var hemma.

Vi var inte själva lång stund innan matte stod innanför dörren. Det var två jätteglada tjejer som mötte henne. Hon blev överöst med pussar och viftande svansar. När matte har varit inne hela dagen så längtar hon alltid efter en långpromenad med mig. Nu fick hon en bonushund med på promenaden och då blir det dubbelt så roligt. Det lilla dagiset tog sig till Slottsskogen och där släntrade vi runt i nästan en och en halv timma. Vi fick nosa en hel del precis som vi ville och så tränade vi "dubbellydnad". Gå fot, sitt, ligg och stanna. Båda på en gång och om vi var samspelta och gjorde det samtidigt fick vi godis. Det var jättekul tyckte både jag och Ellen. Matte tyckte också det var roligt och nyttigt att försöka ha pli på två illbattingar samtidigt. Hon brukar tycka att det är lite pinsamt att Charlotte har bättre ordning på sex cairnar i koppel än hon har på en...

När vi kom hem så tog jag och Ellen en siesta och sen var dagisdagen slut. Jenny ringde på dörren och det var dags för Ellen att gå hem. Då gjorde Ellen precis som barnen ofta gör på sina dagis - hon skulle bara... Jenny fick gå in och hämta den unga damen.

Hoppas att det snart blir dagisdag igen.

Tow-truck

De senaste dagarna har matte varit lite irriterad på mig. Ja det är inte bara hon som tycker att jag är jobbig. Båda hussarna tycker också att det är pest att gå ut med mig just nu. Jag är nämligen inte ett dugg sugen på promenader för tillfället. Jag gör allt för att gömma mig när kopplet kommer fram. Eller åtminstone inte se varken personer eller koppel när det är dags att gå ut. Slutar allt som oftast med att jag bärs ut till hissen eller bogseras i kopplet till ytterdörren. Nästa ställe där jag blir stående och vägrar gå är vid porten där nere. Kikar under lugg upp på matte - "är det verkligen nödvändigt?". Ny bogsering tar vid och så är jag ute på första gräsmattan. Snabbt fixar jag kisseriet . Nosar lite för att se om någon tappat något ätbart och sen vänder jag raskt näsan mot porten igen. Nu är det jag som försöker bogsera med mig matte in igen. Det funkar aldrig...
Det blir matte som bogserar mig vidare ut på promenad. Jag försöker förhala promenaden mer eller mindre hela tiden. Måste nosa på precis allt. Hittar mycket som jag tuggar i mig. Det går lååångsamt framåt. Så fort jag kan hittar jag en lämplig plats att uträtta nr 2 på. Nu vänder jag återigen raskt kroppen mot hemmet. Nu bör väl matte vara nöjd och följa med mig hem. Tyvärr väger jag allt för lätt för att bogsera matte så det blir istället hon som bogserar mig vidare ut på promenad. Åhh vad hon är jobbig. Kan man inte få gå hem och bädda ner sig i de goa täckena eller sola lite på röda mattan i vardagsrummet? Ska det vara nödvändigt att behöva gå på långpromenad när man är skendräktig?

Vissa dagar bogserar matte mig runt halva staden. Hon har fått för sig att det är ett bra sätt att mota bort skendräktigheten något. Ja det är kanske inte själva bogserandet hon tror hjälper utan motionen som man får av en långpromenad. Jag är tveksam. Tror att man absolut mår bäst av att ligga på sofflocket och käka godis.

Efter att ha bogserat runt den nosande och ointresserade Clova ger hon ibland upp. Då tror ni kanske att hon lyfter upp mig och bär mig hem? Nä, så bra blir det inte. Någon gång har vi åkt spårvagn tillbaka, men oftast slutar det med att hon bryter mot sina principer om att inte ha mig lös i stan. Hon går helt sonika fram till mig och kopplar loss mig. Så går hon med bestämda steg och utan att se sig om, åt det håll som hon vill. Jag står lite snopen kvar ett par sekunder sen fattar jag att det är allvar. Nu gäller det att hänga på. Annars lämnar hon mig här. Jag lunkar och småspringer efter henne. Nosar inte på något. Äter inte på något. Hälsar varken på vovvar eller folk. Har bara blicken riktad mot mattes rygg. Får inte förlora kontakten med henne.

På detta sättet tar vi oss nu fram i ett anständigt tempo enligt matte. Jag ser oerhört lidande ut. Jösses vad det är synd om mig. När ska vi gå hem? När ska jag få bädda ner mig och mysa? Får man inget att käka snart? Lite godis kanske?

Så fort jag märker att vi är på väg hemåt igen blir rollerna ombytta. Nu kan matte sätta på mig kopplet igen. Nu är det jag som mer eller mindre bogserar matte den sista biten hem. In i porten. Upp i hissen. In i lägenheten. Och där finns favoritfåtöljen, sängen, soffan och den mysiga röda mattan i solen. Nu hoppas jag att hon håller sig lugn en stund. Ska det promeneras mer nu så får matte göra det själv!


Annat var det i somras... Då löpte jag och var pigg på precis allt. Jagade killar mest hela tiden. Nosade visserligen massor då också men det förde oss framåt i tillvaron. Promenaderna gick inte baklänges som nu. Eftersom jag inte fick lov att träffa någon snygg karl på tu man hand fick jag ta vad som fanns till hands. På bilden ovan försöker jag få till det med en soffkudde. Matte påstår att jag inte är helt smart alla gånger...

Mästarnas mästarinna

Det var dags för avslutning på agilitykursen.
Vi har varit 10 cairnar som tillsammans kämpat på fortsättningskursen. Ibland har vi kämpat med våra personer, ibland mot våra personer och ibland trots våra personer. Någon enstaka gång har våra personer fått kämpa med oss... Det har faktiskt hänt att vi föredragit eget nosande efter tappat godis, rävjakt, pinka på hinder, skälla på andra eller ständigt hoppa vid sidan av däcket. Men inte är det ofta inte. På det stora hela har vi alla varit mycket uppmärksamma och taggade inför våra uppgifter. Våra instruktörer Mia och Eva tycker att vi är jätteduktiga hela bunten. Och får jag erkänna - de tycker att våra personer också är duktiga. Måste berätta att även våra instruktörer har varit kanonbra. De har lotsat oss framåt mot nya hinder och mål i ett lagom inspirerande tempo. Det har aldrig blivit tråkigt eller för svårt. Bara varit en härlig drivkraft framåt. Vi vill bli bättre och vi vill lära mer!
Fast jag har förstås fått vatten över mig ett par gånger av både Mia och Eva. De säger att jag förtjänade det då jag i flygande fläng varit på väg fram mot någon annan för att sätta denne på plats. Kanske skulle det hamna på minus...Nähä inte det nä...Matte blänger på mig nu och säger att även det var positivt. Hon säger att jag behöver lära mig att veta hut. Och det var verkligen effektivt. Jag slutade genast min "attack" och vek undan lite snopen.
Inför sista kurstillfället var vi nu informerade om att det var dags för avslutningstävling. Vi hade fått klart för oss att vi den här gången skulle springa samma bana allihop. Det skulle gå på tid. Om man rev, vägrade, tog fel hinder eller gjorde något annat fel så blev det 5 sekunders tillägg på totaltiden. Detta för att alla skulle få gå i mål och ingen skulle bli diskvalificerad. Det kändes bra. Jag älskar att höra applåderna när jag går i mål. Gillar förresten applåderna man får när namnet ropas upp inför start också.

Eftersom alla gjort sådana enorma framsteg på kursen var det oerhört ovisst om vem som skulle ta hem segern idag. Alla var favoriter på förhand. Unibet avstod från att göra tävlingen spelbar för allmänheten. Odds var helt omöjligt att sätta. Alla var mästare på pappret och enbart dagsformen skulle kunna avgöra.

Den enda som absolut inte kunde vinna var Molly. Molly satt nämligen på färjan till Tyskland för vidare transport ner till det soliga Portugal. Vi var lite avundsjuka allihop på henne. Framförallt var våra personer avundsjuka på Mollys personer. Tänk att få byta ut höstrusket mot sol, värme och en och annan golfrunda. Fast tävlingen, den vill man ju inte missa...Lite synd var det nog om Molly ändå...

Precis som förra gången lottades en turordning. Jag fick nr 8 som startnummer. Jag har blivit bättre på att lära mig vänta, men det är ändå lite svårt att höra hur kul de andra har.

Nu fick alla värma upp lite på enstaka hinder och personerna kunde gå banan. Det gäller att se var svårigheterna ligger och var man ska göra sidbyten någonstans. Nu är inte jag och matte så duktiga på det där med sidbyten ännu, men man kan ju ändå planera var det borde göras om allt klaffar. Banan innehöll vanliga hinder, flyghinder, A-hinder, tunnel, slalom, bordet, däcket och balansen. Den var satt på ett smart sätt så att vissa hinder fick tas två gånger. Det fanns ett par naturliga ställen att göra sidbyten på om man klarade av det. På några ställen gick det att sända oss hundar och personen kunde gena för att snabba upp det hela. Det är onekligen så att det är personernas oförmåga att springa lika fort som oss vovvar som slöar ner tempot. Så om sändandet fungerar så finns det många sekunder att vinna. Synd att min matte inte fixar att sända mig...

Alla hundar som sprang både innan och efter mig gjorde strålande insatser. Applåderna dånade och matte sa att nu Clova, nu har vi verkligen fått något att bita i.
Det bor en liten tävlingsmänniska inne i matte. När det gäller något så blir hon, utan att själv fatta varför, lite extra på steget. Känner att pulsen går upp och att hjärnan på något sätt säger "nu jävlar". Tror att det bor en liten tävlingsvovve inne i mig också. Jag är lite slö och loj för tillfället eftersom jag är skendräktig. Kan vara rätt ointresserad av det mesta. Men när mitt namn ropades upp och jag till applåder gick in på tävlingsbanan hände något. Jag blev supertaggad och uppmärksam på matte. Kan väl tillägga att mattes extra goda godis i form av viltskav inte gjorde det hela sämre. Vi var ett supertaggat team - nu skulle vi göra vårt bästa!

Hela banan gick som en dans. Enda misstaget var att jag återigen ramlade av bordet för att jag hade för hög fart. För övrigt gick allt hur bra som helst. Matte fick visserligen springa med vid sidan på alla hinder. Vi har inte fått något vidare kläm på sändandet och då blir det för matte att springa lite längre. För mig spelar det ingen roll - det enda skulle väl vara att jag måste hålla igen lite så att matte hinner med. Vi var mycket nöjda båda två med vår insats när vi kom i mål. Hur långt skulle det räcka?

På prisutdelningen satt vi inne i klubbhuset. Nu var jag stökigare än någonsin. Det är så svårt att gå från totalt utagerande och full fart på tävlingsbanan till att sitta tyst och stilla och vänta på min tur att få pris. Energin liksom flödar i hela kroppen. Det pyser över så förskräckligt.

Det visade sig återigen vara en väldigt jämn tillställning. Det skilde inte mycket mellan första och sista plats. Lite tur och lite dagsform var det som avgjorde. Av alla dessa mästare blev jag mästarinna. Min bästis Ellen blev tvåa. Vi var inte dåligt malliga efter att det hela kungjorts.

Tyvärr har allt roligt ett slut säger matte. Nu var fortsättningskursen i agility avslutad. De flesta är dock så bitna av den här roliga sporten att det nu funderas på att starta en tävlingsgrupp. Mia och Eva berättade om möjliga upplägg för en sådan grupp och sa att de gärna håller en ny kurs för oss. Tror att de faktiskt gillar oss små illbattingar. Förhoppningsvis startar vi återigen upp gruppen efter nyår. Hoppas att alla hänger på - vi har ju så kul. Då skall vi få lära oss mer och kanske, kanske kan vi göra riktiga tävlingsbanor osäkra till våren. Då skall alla andra få veta vilket krut det är i en cairn!

Typ...rolig dag...

Bilden; Rollo står stolt och orädd bredvid "Dumpe".

Eller vad sägs om;
Extremt tidig väckning när jag sussade som allra goast i sängens mjuka täcken. Regn hela dagen. Genomblöt in på bara skinnet. Sitta i bilen och vänta och vänta. Tråkiga leksaker. Och så skrämdes de mest hela tiden.
Mentalbeskrivning kallades det. Och nu var det dags för mig och sju andra cairn från Cairn i Väst att genomgå detta.

Matte påstod att vi skulle ut och ha en rolig dag. Rolig dag brukar betyda något i stil med cairnpromenad, agility eller spår. Det anser jag också är en rolig dag och skuttade glatt med matte ut till bilen i garaget. Nu var det inte alls detta matte hade i tankarna utan nu skulle jag mentalbeskrivas. Hon tyckte att detta skulle bli väldigt roligt och intressant. Samtidigt var matte lite orolig för hur en sådan beskrivning av mig skulle komma att bli. Jag är lite egen i mitt sätt och snart går jag in i sista fasen av skendräktighet och då blir jag än mer knepig att förutsäga. Hon har klart för sig att det inte är ett betyg på hunden och att det inte finns något rätt eller fel i de här sammanhangen. Allt är bara just en beskrivning av vad vi gör i de olika situationerna vi hamnar i. Fast det är förstås bra om det åtminstone står i protokollet att hunden gör något överhuvudtaget. Om jag är i min lilla skendräktighetsbubbla kan det hända att jag bestämmer mig för att sätta mig på min lilla rumpa och inte ha lust med något alls. Det skulle kunna betyda att matte får bogsera runt en motsträvig Clova hängande efter sig. Mer orolig blev hon när hon fick klart för sig exakt vad de olika stationerna gick ut på. Här skulle det lika gärna kunna bli en krafsande, gnällande eller vilt skällande, icke kontaktbar Clova eller en Clova som rymmer till skogs...

Bilden; Lilleman kampar för det vilda med testledare Niklas.

Det hela började med att vi skulle säga hej till publiken och hälsa på testledaren. Jag hälsar gärna på de i publiken som jag vet har godis i fickan, de andra är jag inte speciellt intresserad av. Finns liksom ingen anledning.
Därefter tog testledaren mig i kopplet och gick en kort liten sväng. Tja, det var väl helt OK, jag hängde villigt med. Så ville han klämma lite på kroppen och kolla tänderna. Jag är inte helt bekväm med att främmande karlar tafsar på min kropp, men jag accepterar det och svarade med kontaktbeteende.

Så skulle det lekas. Yes tänkte jag - det är roligt det - och startade snabbt och lekte aktivt. När testledaren kastade canvaskorven hoppade jag glatt efter och högg den. När de sen skulle kolla om jag var sugen på dragkamp hade jag tröttnat på den där så kallade leksaken. Den tänkte jag inte kampa om - fanns inget att vinna på det.
Bilden; Fanny reagerar med hukning när "Dumpe" flyger upp.

Nu var det dags för förföljande av en mojäng som for iväg med hög hastighet. Det var kul att få sätta iväg i ett våldsamt tempo. Däremot tyckte jag att det räckte med att nosa på grejen. Då var jag nöjd. Att ta med mig den var jag inte intresserad av.

Bilden; Rollo undrar vad sjutton det där va?!

Nu traskade vi genom skogen och matte blev visad en plats där hon skulle stå och titta rakt fram. I tre minuter skulle hon stå där som ett fån och stirra upp på träden. Nu trodde matte att ett vilt gnällande, skällande, krafsande och pockande på uppmärksamhet från min sida skulle ta vid. Jag förvånade vetenskapen genom att göra det mest oväntade. Nämligen genom att vara uppmärksam och lugn. Lite sittandes och lite ståendes.
Bilden; Lilleman viker undan utan att släppa "Dumpe" med blicken.

Nästa gren var avståndslek. En konstig figur kom fram bakom några träd och rörde sig knyckigt och märkligt fram. Jag kollade lite så där lagom där figuren tog sig fram. Kollade på annat då och då. Hotfullt tyckte jag inte att det var. Så tog figuren av sig luvan och började kasta med en sån där tråkig canvaskorv och sprang sen och gömde sig. Jag stod kvar hos matte ända tills figuren började ropa där bakom gömmet. Då sprang jag med god fart iväg och kollade in figuren och när hon ville leka med mig så visade jag mig intresserad, men leka tänkte jag inte göra. Det fanns så mycket att nosa på här borta. Om figuren sen ställde sig alldeles still och inte brydde sig om mig så brydde jag mig inte heller om henne. Då började mitt nosande på allvar. Jag gjorde några små utsvävningar här i skogen och hade nu tappat intresset helt för figuren vare sig hon tjoade och skuttade eller bara stod still.
Bilden; Rollos nyfikenhet tar överhand. Måste kolla vad det där konstiga var för något.

Nu skulle de börja skrämmas på allvar, men det visste ju inte jag så här långt. Här går man på fredlig promenad, visserligen med åskådare på rad, när plötsligt en blå overall far upp framför nosen. Jag gjorde en liten undanmanöver utan att vända bort blicken. Varken skällde eller visade något hotbeteende mot overallen. Jag började istället att nosa runt där i gläntan. Lite bredvid matte och lite bredvid overallen. Gå fram till den hade jag dock inte tänkt att göra. Det fick vänta tills matte gick fram till den. Då gick jag också fram och testledaren var nöjd. Nu fick vi bara gå förbi den där overallen ett par gånger för att se om det fanns något kvarvarande intresse. Det fanns det inte. Nästa övning!
Bilden; Trixie far skällande fram mot "Dumpe". Sicken konstig grej - bäst att skälla på den.

Nu skulle det skrämmas med skrammel. Där gick man intet ont anande när det plötsligt rasslade till ordentligt precis bredvid. Jag hukade mig och stannade. Sen började jag nosa omkring lite igen och när matte gick fram och snackade med skramlet så hängde jag med och kollade läget. Satte tassarna på kanten och kolla! där låg några grytlock och hade skramlat. Vid promenaderna förbi skramlet gjorde jag ingen större affär av det hela. Stannade upp vid vid ett tillfälle och tittade på skramlet bara.
Bilden; Även Fanny finner det säkrast att skälla ut "Dumpe" med besked.

Så skulle det spökas i skogen. Jag och matte fick ställa oss på liten tuva och så kröp det fram två vita stora spöken ur gömmorna. Jag tittade på spökena lite då och då. Så kände jag att det var dags att börja nosa igen och satte igång. Nosade lite framför matte. Lite vid sidan av matte. Lite bakom matte. Matte var tillsagd att släppa kopplet om jag vill fly bakåt. Hon trodde att det var det jag gjorde nu och släppte när hon kände att jag rörde mig bakåt. Jag flydde dock inte. Jag nosade. Spökena rörde sig hela tiden närmare och närmare. Jag fortsatte nu mitt nosande framåt, mot spökena. Matte tittade förskräckt bakåt mot testledaren. Framåt fick jag ju inte gå. Skulle hon hämta mig? Testledaren viftade avvärjande - låt mig gå vidare - jag var ju inte hotull precis där jag nosade omkring.
Bilden; Vad konstigt det skramlade från den där trälådan tycker Trixie lite nyfiket.

Jag nosade mig fram till spökena och förbi dem. Nu tyckte testledaren att jag hade lämnat platsen. Nosade bakom dem och vid sidan. Dock utan att ta kontakt med något av dem. Kontakt tog jag inte förrän matte gick fram och pratade med spökena. Alltså det var hennes påhitt att göra detta. Då får hon faktiskt gå fram först för att visa att det är ofarligt. Det är inte mer än rätt. När hon nu var framme gick jag också och hälsade.
Bilden; Lilleman mellan två "spöken"

Testledaren försökte nu analysera mitt lite märkliga beteende. Hon funderade om jag verkligen var så fullständigt ointresserad och orädd för spökena som mitt agerande tydde på. Eller om jag faktiskt var mer berörd än jag visade. Hon tyckte att jag var väldigt svår att läsa av. Jag maskerade mig väl sa hon. Men hon och även någon i publiken var mig nog "på spåret". De trodde att jag valde att inte se spökena.

Såklart att jag inte såg dem! Det som inte syns finns inte och kan därför inte vara farligt. Busenkelt. Jag har råkat illa ut när jag var liten. De vovvarna som gjorde mig illa syntes tydligt, så vad jag kommer ihåg kan sedda faror göra väldigt ont. När man är på t.ex utställning så är det massor av potentiellt farliga hundar på plats. De finns i drivor. Jag har kommit på att om jag väljer att bli helt neutral, låtsas som om jag inte bryr mig om dem och liksom gå omkring som en egen liten glad ö mitt i allt, så händer inget farligt. Därför valde jag nu att helt enkelt inte se spökena. Jag kunde ju inte veta om de var farliga eller inte. Bäst att ta det säkra före det osäkra och matte fick man ju ingen hjälp av. Hon stod ju bara där tills de sa att hon kunde gå fram och börja prata.

Bilden; Trixie är så lagom intresserad av de vita kåporna som kommer emot henne.

Den allra sista övningen här i skogen började med att vi återigen skulle leka med en sådan där tråkig canvaskorv. Vid det här laget var jag hjärtligt trött på den och hade precis noll lust att sätta igång en sprudlande lek. Alltså lite värdighet har man. Ska det lekas efter allt ni utsatt mig för så får det bannemig vara en kul sak att leka med. Jag kunde dock tänka mig att springa lite fram och tillbaka där i gläntan med matte. Hon ser ju faktiskt rätt kul ut när hon försöker få igång mig. Så smällde de av 2 skott under tiden vi for omkring. Jag brydde mig inte. Kopplades därefter upp och så stod vi vända mot det håll som de nu sköt ytterligare 2 skott ifrån. Jag visade ingen berördhet nu heller.

Så var vi klara och nu äntligen fick jag godis av matte. Tänk att ha gått omkring i skogen och råkat ut för så mycket, genomfört så många stationer utan den minsta lilla köttbulle. Nästan så man skulle strejka.

Matte tyckte att hela den här dagen var intressant och rolig. Hon gick med på de flesta av hundarna som skulle beskrivas. Tog lite kort som ni kan se. Tyvärr regnade det så mycket att det inte blev så många kort. Antingen kom det droppar eller imma på linsen. Många kort var helt oanvändbara.

Själv blev jag trött. Fast lite kul var det också...typ...

Bilden; Oftast slutade övningen med just det här resultatet. Hunden går förbi läskigheten utan att bry sig det minsta. Trixie demonstrerar.