Luktegott

Tänkte att om jag springer riktigt fort så får de inte tag i mig...jag har nämligen tagit på mig "luktegott"...då måste man vara rädd om sin päls. Annars hamnar man i duschen och allt är förlorat. Eller kanske inte ändå??! Kanske visar det sig att det blev en vinstlott den här gången.
Min matte har en del att stå i dessa dagar. Mina aktiviteter är skrämmande få. Jag som är van vid att ha en del att pyssla med kan visserligen uppskatta en och annan dag "på locket", men nu anser jag att det börjar gå till överdrift. Nu får det snart bli ordning på torpet igen - annars hittar jag på nå´t själv. Och det brukar inte vara helt uppskattat.

Nu i helgen var det äntligen kul grejer på gång. Både för mig och lillhusse. Han fick åka på hockeyläger i Skara och jag fick vara hos min bästis Ellen och hennes personer på landet.
Matte skulle jobba hela helgen och husse har som tidigare nämnts, liiite svårt att röra sig. Inte så kul för de båda, men de är vuxna personer - sånt får man stå ut med då. Det ska vara lite plågsamt att leva ibland, för att man ska uppskatta det man har och allt som är roligt.

Matte lämnade mig hos Ellen, Lasse och Jenny. Hon gav mig många förmaningar om att jag skulle sköta mig. Gärna ta efter lite av Ellens betydligt mer väluppfostrade gestalt - det skulle göra mig gott, sa hon. Fattar ni att hon är jobbig va??! Som värsta hönsmorsan går hon an. "Du får inte göra det och inte detta...inte göra si eller så... Lyssna nu på vad de säger och uppför dig så att du inte skämmer ut oss...och rym inte!"
Jag stängde öronen redan efter första förmaningen. Hon hade säkert fler på lager men volymen på "hörapparaten" var nu avstängd. Jag är duktig på att liksom filtrera bort mattes röst och ändå höra allt annat.

Matte åkte till jobbet och jag och Ellen startade leken. Ojojoj så roligt vi hade. Tror faktiskt att Ellen längtat lite efter mig, precis som jag längtat efter att få leka med henne. Vi lekte jage och brottades, nosade omkring och letade smaskigheter. Lekte vakthundar när någon gick på vägen. Ellen sprang "väluppfostrat" fram till tomtgränsen och skällde...jag drog betydligt längre än så...(det var bl.a det här som matte tyckte jag kunde lära mig lite av...gränsdragning...fattar nada...allt är ju ändå mitt)
På skogspromenaden fick vi springa lösa. Ellen gör små lovar för att undersöka saker och ting, jag gör lite...större...(se och lär; tycker självklart matte). Men jag rymde INTE! Så det så.
Vi hittade alldeles färskt och kletigt kattbajs. Mmm - luktegott. Ellen nosade intresserat. Jag rullade mig omsorgsfullt. Kletade in, i princip, hela kroppen i härligheten (och nu får matte skämmas igen över sin Clova...ja just det ja - skulle lära mig lite av Ellen...)

Nu ansåg Lasse och Jenny att min, i deras ögon/näsors sett, illaluktande uppenbarelse absolut inte skulle komma in i huset och deras säng. Det blev såklart duschen för min del. Och inte bara med vatten, utan även med schampo. Eftersom jag är mycket van vid att duscha stod jag så snällt så snällt. Både när de först blötte ner pälsen, sen masserade in löddret för att slutligen skölja ut allting. Väluppfostrat eller hur?

Sniffade lite i luften efteråt. Luktade riktigt trevligt. Och så len och fluffig pälsen blev. Liksom lite mjuk och flygig. Dessutom har jag förstått att det inte går att trimma en nyschamponerad cairnpäls. Det var verkligen ett stort plus i hela luktegotthistorien. Matte håller nämligen på med trim just nu. Hade kommit halvvägs ner på kroppen. Och nu blev det stopp på det. Synnerligen välkommen bieffekt måste jag säga.

Och matte fick återigen tillfälle att skämmas lite för sin hund. Äh, säger jag. Har man gett sig in i cairnterriersvängen så är det bara att hänga på. Vi har många ursprungliga instinkter kvar i våra gener. Jag är nog ett skolboksexempel - och det tycker jag matte ska vara glad för!

Försökte dessutom knycka korven från bordet senare på kvällen. Tyvärr är Ellens personer allt för medvetna om mina tilltag och var snabbt framme och räddade korven. Attans också - den luktade så vansinnigt gott.

Ja, det har varit en härlig och händelserik helg hos Ellen. Hon är en väldigt bra kamrat. Låter mig sova i hennes personers säng också. Blir så mysigt trångt med fyra i sängen. Bara jag inte blir alltför närgången och kelig mot Lasse eller Jenny - då blir hon en amazon och skyddar de sina. Tycker jag är helt i sin ordning. Då rättar jag mig i ledet.

Så nu är jag behagligt nöjd. Både aktiviteter och motion med hundkompis. Nu kan jag acceptera en dag i slöhetens tecken igen. Men sen matte - sen får det nog hända något igen...

Nio liv

Det sägs att katter har nio liv. Det har nog min husse också...

Någon tycker kanske att det varit lite tyst från min sida. Det har sina orsaker. Matte brukar hjälpa mig med en och annan bokstav och den hjälpen har helt uteblivit en period.

Matte säger att hennes kapacitet går ner något alldeles oerhört när hon oroar sig över något. Det händer lite då och då att hon oroar sig för olika saker. Oftast oroar hon sig över lillhusse. Det är antagligen rätt normalt att oroa sig för sitt barn. Man vill ju dem som väl.
Den hon oroar sig för sen, är nog lilla mig. Det finns en del att oroa sig för - jag erkänner. I första hand är det mina små rymmarturer hon tänker på. Jag är liten och mjuk - bilar är stora och hårda och om jag rymmer i närheten av en väg så tänker hon på allt som kan hända. I andra hand oroar hon sig för allt som jag hittar och stoppar i mig i naturen. Har onekligen råkat illa ut pga grejer jag ätit...och så finns den där lilla oron att jag ska jaga fel sak som typ en huggorm.

Husse däremot brukar hon inte behöva oroa sig för. Han är ordentlig, sansad och hennes stöd i livet. Nu var det dags att oroa sig för honom...och kapaciteten var nere på noll...

Husse hittade på en helt galen grej. Varken jag eller lillhusse har varit i närheten av något liknande. Han kollade hur kroppen tål ett fritt fall från 8 meters höjd. Med facit i hand kan vi konstatera - sådär...

Efter ett fall från en såpass hög höjd kan det sluta ungefär hur som helst. För en del kan det i värsta fall vara helt färdigt...för andra finns det en fortsättning. För husses del finns det en fortsättning, som dessutom ser riktigt bra ut. Men det kommer att ta tid att bli hel igen. Han har frakturer både här och där. Har fått tillbringa de sista två veckorna på sjukhus, men nu är han äntligen hemma igen. Med gips, korsett o nackkrage sitter han i en fåtölj och matte är så nöjd så nöjd. Tänk vilket virke den karln är gjord av...

Och lilla jag har återigen fungerat som en katalysator när matte som bäst behöver det. Jag är så empatisk och duktig på att få matte att fungera även när hon är ledsen och orolig. Nu hoppas jag att hon återigen får lite tid till att ägna sig åt min kropp. Vi är ett team jag och matte. Vi behöver varandra och utbytet av livsnödvändigheter är ömsesidigt. Och vi alla mår bäst när hela flocken är samlad. Nu ska jag gå och pussa lite på husse - det kan han behöva...och då kanske han ger mig några popcorn - det kan jag behöva.