Schematillverkning

Jag kan så himla mycket saker. Jag är så duktig på att hjälpa mina personer. Vare sig det är att agera maskot, lätta upp stämningen eller komma med goda råd. Clova fixar biffen. Ingen arbetsuppgift är för liten eller stor. Clovahjälpen ställer alltid upp. Om jag ska vara ärlig begriper jag inte hur de klarade sig innan jag kom in i familjen.

Igår var det matte som behövde hjälp på jobbet. Det skulle tillverkas schema. Det är normalt sett en rolig, utmanande och utvecklande sidoarbetsuppgift som min matte har tillsammans med två andra arbetskamrater. Hon gillar att knepa och knåpa. Lägga pussel och lösa mysterier. Problem som uppstår är extra roliga när de hittar sin lösning. När schemat sen skrivs på och delas ut till alla arbetskamrater brukar matte känna sig stolt över sin arbetsinsats. Hon har hjälpt till att göra schemat så bra det är möjligt för alla, med hänsyn taget till lagar och arbetsgivarens önskemål och de som skall arbeta.

Just nu känns det dock inte så roligt... Nu behövs jag för att arbetslusten överhuvudtaget skall infinna sig och mynna ut i något vettigt schema för alla inblandade. Schematillverkningen är en enda stor härva efter att LFV sagt upp alla gällande avtal för flygledarna. Nu skall jag inte ge mig in på någon diskussion angående detta. Kan bara konstatera att matte är trött, sliten och inte på långa vägar så glad som hon brukar vara.

Sagt och gjort. Här behövdes en liten Clova för att något skulle hända.

Matte packade ner korg, mat och tuggben. Det är sådant som behövs om man skall vara med på jobb. Så måste man stiga upp så väldans tidigt också. Det är väl det sämsta med allt. Halv sju var det väckning - hua.
Jag vet precis vilket rum som jag skall vara i. Det är i Elisabeths rum som man gör schema. Hon gillar vovvar jättemycket och det är därför jag kan vara med här. Matte och Elisabeth brukar sätta upp en gammal bänkskiva för dörren så att jag inte smiter ut till alla andra. De flesta tycker dock att det är kul när jag är med på jobbet och kommer istället till oss, för att hälsa på mig och snacka lite. Vad var det jag sa? Lätta upp stämningen var det ja och vilken trivselfaktor jag är sen då!

Jag brukar vara nyrastad när jag anländer till jobbet, men om någon vill så går det bra att låna kopplet och gå en liten sväng med mig. Husse brukar gå en sväng med mig. Av någon anledning är alltid husse också på jobbet de dagarna som jag följer med. Tror att jag räknat ut att det är därför som jag följer med... Lillhusse i skolan...matte på jobbet...husse på jobbet...alla samtidigt... Bra anledning för mig att också vara på jobbet. Om man inte fixar med dagis förstås - men nu behövde ju matte mitt stöd och då ställer jag upp.

Så brukar jag äta frukost på jobbet. Det är snabbt gjort. Kikar lite på problemen som personerna brottas med. Lägger nos och tass i blöt. Trampar på tangentbordet om jag kommer åt. Kan bli många spännande pass av det.
Matte brukar ha något smaskigt tuggben med till mig. Ett sånt där långt som räcker många timmar - oftast hela dagen. Tiden brukar gå fort fram till lunch. Då tar vi en promenad. Konstiga omgivningar...massor av bilar som står parkerade. Flygplan startar och landar. Det luktar flygbränsle. Och man ser nästan aldrig en endaste hund. Nästan kliniskt rent från hunddofter också. Däremot ser man massor med människor som drar väskor efter sig. Var är alla hundar? Får inte de följa med på semester och affärsresor? Jag menar - tänk vilken nytta de hade gjort! Så många bra beslut som skulle fattas. Så många trevliga och romantiska promenader som skulle förgyllas av favoritjycken där i solnedgången i främmande land. Rent slöseri och på gränsen till diskriminering anser jag.

Tillbaka på rummet fortsätter så arbetet med schemat. Det skrivs, suddas, knappas in och raderas omvartannat. Ibland hörs det små glada utrop när något lyckas till en bra lösning och ibland hörs uppgivna suckar eller svordomar när något blir galet eller orimligt. Det räknas på arbetstider och veckovilor. Brytpunkter hit och dit. Semestrar som kan beviljas eller när de måste göra någon besviken för att det inte går att lösa.

Efter en lång dag med träget arbete blir alla inblandade lite trötta. Personerna märker att de tänker sämre och jag känner mig utmattad som synes på bilden under. Orkar inte ens tugga på benet. Då är det skönt när matte säger att nu får det räcka för idag. Nu åker vi hem.

Jag tror att jag måste följa med fler gånger till jobbet. Matte tycks uppskatta min närvaro och det betyder en del för mig. Fast om jag själv får välja helt fritt så tror jag att jag föredrar att vi fixar dagis hos Ellen nästa gång.

Dagis

Ibland är det käckt med dagis. Om ens personer ska vara borta länge på dagen blir det så himla långtråkigt att bara ligga hemma och sova bort tiden. Dessutom kan det hända att man blir kissnödig innan de kommer hem och då måste man hålla sig och det känns inte så bekvämt.
Jag går inte på riktigt dagis. Det har vi inte användning för. Oftast fixar mina personer så att jag inte behöver vara ensam mer än 3 timmar per dag, om jag ens behöver vara ensam överhuvudtaget. Men då och då händer det att något strular till det och husse, lillhusse och matte är borta stor del av dagen. Då ordnar vi tillfälligt dagis hos Ellen och hennes personer. Vice versa så behöver Ellen nästan aldrig vara ensam någon längre stund på dagarna, men om det behövs så fixar vi tillfälligt dagis hemma hos oss. Funkar hur bra som helst. Man får tillgång till minst en person som kan ägna sig åt oss. Man får käk om man inte hunnit äta det på morgonen. Middag om man skall stanna på kvällen. Det blir lekstunder och utevistelse. Mysstunder både med person och den andra vovven. På promenaderna blir det aktiviteter och en hel del godis. Och så självklart får man sova middag en stund. Precis som det ska vara på ett riktigt dagis.

På fredagen var det dags för Ellen att vara dagisvovve hos oss. Matte var så glad för det eftersom det oftast är vi som utnyttjar dagismöjligheten hos Ellen. Nu dök Jenny upp på morgonen med Ellen. Jag blev jätteglad och det blev Ellen också. Vi började dagen med att gå ut på en liten promenad. Därefter var det dags för frukost. Vi äter snällt ur var sin skål. När vi är färdiga går vi till varandras skålar för att kolla om det blev något kvar. Det blir det aldrig. Så var det dags för fria aktiviteter en stund. Vi lekte lite grand och spankulerade omkring för att se om vi kunde hitta något bus eller gammalt ben som låg och skräpade. Typiskt - matte hade rensat bort alla gamla benrester för att vi inte skulle ha dem att bråka om. Efter en stund tog vi vår första siesta. Båda två på röda mattan i en solstrimma, sida vid sida. Husse var den som tog hand om oss nu på förmiddagen och han sköter sin uppgift mycket väl. Efter precis lagom lång tid tog han fram våra koppel och så var det dags för promenad. Ellen gick längst fram i sitt koppel och jag gick längst bak i mitt, men det gick framåt med hela ekipaget. Nykissade skulle vi nu vara själva en liten stund innan matte kom hem från jobbet. Husse separerade oss i varsin del av lägenheten med kompostgaller. Även om vi är bästa vänner så händer det att vi ryker ihop och det ville inte husse att vi skulle ha chansen att göra när ingen var hemma.

Vi var inte själva lång stund innan matte stod innanför dörren. Det var två jätteglada tjejer som mötte henne. Hon blev överöst med pussar och viftande svansar. När matte har varit inne hela dagen så längtar hon alltid efter en långpromenad med mig. Nu fick hon en bonushund med på promenaden och då blir det dubbelt så roligt. Det lilla dagiset tog sig till Slottsskogen och där släntrade vi runt i nästan en och en halv timma. Vi fick nosa en hel del precis som vi ville och så tränade vi "dubbellydnad". Gå fot, sitt, ligg och stanna. Båda på en gång och om vi var samspelta och gjorde det samtidigt fick vi godis. Det var jättekul tyckte både jag och Ellen. Matte tyckte också det var roligt och nyttigt att försöka ha pli på två illbattingar samtidigt. Hon brukar tycka att det är lite pinsamt att Charlotte har bättre ordning på sex cairnar i koppel än hon har på en...

När vi kom hem så tog jag och Ellen en siesta och sen var dagisdagen slut. Jenny ringde på dörren och det var dags för Ellen att gå hem. Då gjorde Ellen precis som barnen ofta gör på sina dagis - hon skulle bara... Jenny fick gå in och hämta den unga damen.

Hoppas att det snart blir dagisdag igen.

Tow-truck

De senaste dagarna har matte varit lite irriterad på mig. Ja det är inte bara hon som tycker att jag är jobbig. Båda hussarna tycker också att det är pest att gå ut med mig just nu. Jag är nämligen inte ett dugg sugen på promenader för tillfället. Jag gör allt för att gömma mig när kopplet kommer fram. Eller åtminstone inte se varken personer eller koppel när det är dags att gå ut. Slutar allt som oftast med att jag bärs ut till hissen eller bogseras i kopplet till ytterdörren. Nästa ställe där jag blir stående och vägrar gå är vid porten där nere. Kikar under lugg upp på matte - "är det verkligen nödvändigt?". Ny bogsering tar vid och så är jag ute på första gräsmattan. Snabbt fixar jag kisseriet . Nosar lite för att se om någon tappat något ätbart och sen vänder jag raskt näsan mot porten igen. Nu är det jag som försöker bogsera med mig matte in igen. Det funkar aldrig...
Det blir matte som bogserar mig vidare ut på promenad. Jag försöker förhala promenaden mer eller mindre hela tiden. Måste nosa på precis allt. Hittar mycket som jag tuggar i mig. Det går lååångsamt framåt. Så fort jag kan hittar jag en lämplig plats att uträtta nr 2 på. Nu vänder jag återigen raskt kroppen mot hemmet. Nu bör väl matte vara nöjd och följa med mig hem. Tyvärr väger jag allt för lätt för att bogsera matte så det blir istället hon som bogserar mig vidare ut på promenad. Åhh vad hon är jobbig. Kan man inte få gå hem och bädda ner sig i de goa täckena eller sola lite på röda mattan i vardagsrummet? Ska det vara nödvändigt att behöva gå på långpromenad när man är skendräktig?

Vissa dagar bogserar matte mig runt halva staden. Hon har fått för sig att det är ett bra sätt att mota bort skendräktigheten något. Ja det är kanske inte själva bogserandet hon tror hjälper utan motionen som man får av en långpromenad. Jag är tveksam. Tror att man absolut mår bäst av att ligga på sofflocket och käka godis.

Efter att ha bogserat runt den nosande och ointresserade Clova ger hon ibland upp. Då tror ni kanske att hon lyfter upp mig och bär mig hem? Nä, så bra blir det inte. Någon gång har vi åkt spårvagn tillbaka, men oftast slutar det med att hon bryter mot sina principer om att inte ha mig lös i stan. Hon går helt sonika fram till mig och kopplar loss mig. Så går hon med bestämda steg och utan att se sig om, åt det håll som hon vill. Jag står lite snopen kvar ett par sekunder sen fattar jag att det är allvar. Nu gäller det att hänga på. Annars lämnar hon mig här. Jag lunkar och småspringer efter henne. Nosar inte på något. Äter inte på något. Hälsar varken på vovvar eller folk. Har bara blicken riktad mot mattes rygg. Får inte förlora kontakten med henne.

På detta sättet tar vi oss nu fram i ett anständigt tempo enligt matte. Jag ser oerhört lidande ut. Jösses vad det är synd om mig. När ska vi gå hem? När ska jag få bädda ner mig och mysa? Får man inget att käka snart? Lite godis kanske?

Så fort jag märker att vi är på väg hemåt igen blir rollerna ombytta. Nu kan matte sätta på mig kopplet igen. Nu är det jag som mer eller mindre bogserar matte den sista biten hem. In i porten. Upp i hissen. In i lägenheten. Och där finns favoritfåtöljen, sängen, soffan och den mysiga röda mattan i solen. Nu hoppas jag att hon håller sig lugn en stund. Ska det promeneras mer nu så får matte göra det själv!


Annat var det i somras... Då löpte jag och var pigg på precis allt. Jagade killar mest hela tiden. Nosade visserligen massor då också men det förde oss framåt i tillvaron. Promenaderna gick inte baklänges som nu. Eftersom jag inte fick lov att träffa någon snygg karl på tu man hand fick jag ta vad som fanns till hands. På bilden ovan försöker jag få till det med en soffkudde. Matte påstår att jag inte är helt smart alla gånger...

Mästarnas mästarinna

Det var dags för avslutning på agilitykursen.
Vi har varit 10 cairnar som tillsammans kämpat på fortsättningskursen. Ibland har vi kämpat med våra personer, ibland mot våra personer och ibland trots våra personer. Någon enstaka gång har våra personer fått kämpa med oss... Det har faktiskt hänt att vi föredragit eget nosande efter tappat godis, rävjakt, pinka på hinder, skälla på andra eller ständigt hoppa vid sidan av däcket. Men inte är det ofta inte. På det stora hela har vi alla varit mycket uppmärksamma och taggade inför våra uppgifter. Våra instruktörer Mia och Eva tycker att vi är jätteduktiga hela bunten. Och får jag erkänna - de tycker att våra personer också är duktiga. Måste berätta att även våra instruktörer har varit kanonbra. De har lotsat oss framåt mot nya hinder och mål i ett lagom inspirerande tempo. Det har aldrig blivit tråkigt eller för svårt. Bara varit en härlig drivkraft framåt. Vi vill bli bättre och vi vill lära mer!
Fast jag har förstås fått vatten över mig ett par gånger av både Mia och Eva. De säger att jag förtjänade det då jag i flygande fläng varit på väg fram mot någon annan för att sätta denne på plats. Kanske skulle det hamna på minus...Nähä inte det nä...Matte blänger på mig nu och säger att även det var positivt. Hon säger att jag behöver lära mig att veta hut. Och det var verkligen effektivt. Jag slutade genast min "attack" och vek undan lite snopen.
Inför sista kurstillfället var vi nu informerade om att det var dags för avslutningstävling. Vi hade fått klart för oss att vi den här gången skulle springa samma bana allihop. Det skulle gå på tid. Om man rev, vägrade, tog fel hinder eller gjorde något annat fel så blev det 5 sekunders tillägg på totaltiden. Detta för att alla skulle få gå i mål och ingen skulle bli diskvalificerad. Det kändes bra. Jag älskar att höra applåderna när jag går i mål. Gillar förresten applåderna man får när namnet ropas upp inför start också.

Eftersom alla gjort sådana enorma framsteg på kursen var det oerhört ovisst om vem som skulle ta hem segern idag. Alla var favoriter på förhand. Unibet avstod från att göra tävlingen spelbar för allmänheten. Odds var helt omöjligt att sätta. Alla var mästare på pappret och enbart dagsformen skulle kunna avgöra.

Den enda som absolut inte kunde vinna var Molly. Molly satt nämligen på färjan till Tyskland för vidare transport ner till det soliga Portugal. Vi var lite avundsjuka allihop på henne. Framförallt var våra personer avundsjuka på Mollys personer. Tänk att få byta ut höstrusket mot sol, värme och en och annan golfrunda. Fast tävlingen, den vill man ju inte missa...Lite synd var det nog om Molly ändå...

Precis som förra gången lottades en turordning. Jag fick nr 8 som startnummer. Jag har blivit bättre på att lära mig vänta, men det är ändå lite svårt att höra hur kul de andra har.

Nu fick alla värma upp lite på enstaka hinder och personerna kunde gå banan. Det gäller att se var svårigheterna ligger och var man ska göra sidbyten någonstans. Nu är inte jag och matte så duktiga på det där med sidbyten ännu, men man kan ju ändå planera var det borde göras om allt klaffar. Banan innehöll vanliga hinder, flyghinder, A-hinder, tunnel, slalom, bordet, däcket och balansen. Den var satt på ett smart sätt så att vissa hinder fick tas två gånger. Det fanns ett par naturliga ställen att göra sidbyten på om man klarade av det. På några ställen gick det att sända oss hundar och personen kunde gena för att snabba upp det hela. Det är onekligen så att det är personernas oförmåga att springa lika fort som oss vovvar som slöar ner tempot. Så om sändandet fungerar så finns det många sekunder att vinna. Synd att min matte inte fixar att sända mig...

Alla hundar som sprang både innan och efter mig gjorde strålande insatser. Applåderna dånade och matte sa att nu Clova, nu har vi verkligen fått något att bita i.
Det bor en liten tävlingsmänniska inne i matte. När det gäller något så blir hon, utan att själv fatta varför, lite extra på steget. Känner att pulsen går upp och att hjärnan på något sätt säger "nu jävlar". Tror att det bor en liten tävlingsvovve inne i mig också. Jag är lite slö och loj för tillfället eftersom jag är skendräktig. Kan vara rätt ointresserad av det mesta. Men när mitt namn ropades upp och jag till applåder gick in på tävlingsbanan hände något. Jag blev supertaggad och uppmärksam på matte. Kan väl tillägga att mattes extra goda godis i form av viltskav inte gjorde det hela sämre. Vi var ett supertaggat team - nu skulle vi göra vårt bästa!

Hela banan gick som en dans. Enda misstaget var att jag återigen ramlade av bordet för att jag hade för hög fart. För övrigt gick allt hur bra som helst. Matte fick visserligen springa med vid sidan på alla hinder. Vi har inte fått något vidare kläm på sändandet och då blir det för matte att springa lite längre. För mig spelar det ingen roll - det enda skulle väl vara att jag måste hålla igen lite så att matte hinner med. Vi var mycket nöjda båda två med vår insats när vi kom i mål. Hur långt skulle det räcka?

På prisutdelningen satt vi inne i klubbhuset. Nu var jag stökigare än någonsin. Det är så svårt att gå från totalt utagerande och full fart på tävlingsbanan till att sitta tyst och stilla och vänta på min tur att få pris. Energin liksom flödar i hela kroppen. Det pyser över så förskräckligt.

Det visade sig återigen vara en väldigt jämn tillställning. Det skilde inte mycket mellan första och sista plats. Lite tur och lite dagsform var det som avgjorde. Av alla dessa mästare blev jag mästarinna. Min bästis Ellen blev tvåa. Vi var inte dåligt malliga efter att det hela kungjorts.

Tyvärr har allt roligt ett slut säger matte. Nu var fortsättningskursen i agility avslutad. De flesta är dock så bitna av den här roliga sporten att det nu funderas på att starta en tävlingsgrupp. Mia och Eva berättade om möjliga upplägg för en sådan grupp och sa att de gärna håller en ny kurs för oss. Tror att de faktiskt gillar oss små illbattingar. Förhoppningsvis startar vi återigen upp gruppen efter nyår. Hoppas att alla hänger på - vi har ju så kul. Då skall vi få lära oss mer och kanske, kanske kan vi göra riktiga tävlingsbanor osäkra till våren. Då skall alla andra få veta vilket krut det är i en cairn!