Fortfarande kvar...

Ja, ni förstår... Den lilla råttan är fortfarande kvar hemma hos mig. Ingen, absolut ingen, har varit och hämtat henne ännu. Kan jag förstå...vem skulle vilja ha en sån yrhätta. Det är bara mina personer, med matte i spetsen som kan komma på den tokiga idéen att ta hem en vild valp och förstöra min lugna tillvaro med odelad uppmärksamhet från mina personer.

Förresten, det finns en sån tokig familj till... Familjen Hedin gjorde ju likadant mot min bästis Ellen för ett tag sen. Jag går och snackar lite med Ellen. Hon kan nog ge mig några goda råd.

Ellen hade mycket att berätta. Vi satt på gräsmattan och snackade en lång stund. Om de små kom för nära viskade Ellen i mitt öra sånt jag behöver veta. Hon påstår att jag är på rätt väg. Det gäller att visa vem som bestämmer. Sen kan man leka...när de har lärt sig...
Jag undrar hur lång tid det tar för min lilla att lära sig. Får faktiskt erkänna att hon, Texa alltså, har ett lite taskigare läge. Hon ska tampas med mig som lämnat löp bakom mig. Alltså är jag lite deppig...sen ska jag bli skendräktig. Då blir jag lite bitchig och kräver mycket mer av valpar och unghundar. Fast o andra sidan kommer hon ju att bli en fantastiskt väluppfostrad liten loppa.
Under tiden vi kunde snacka ostört kunde de två barnrumporna busa loss. Greta är sex månader och har bara lek och bus i huvudet. Passar ju bra för Texa som är 9 veckor och inte har en enda vettig tanke i sin skalle... Det är lite viktskillnad ännu på de två unga luddskallarna men de hade riktigt roligt ihop.

Jag och Ellen kunde ligga och njuta av lugnet på andra sidan staketet. Oj vad skönt att vi slapp leka för en stund - tyckte Ellen. Jag som fortfarande totalvägrar lek med min lilla tyckte det var skönt att slippa alla fjäskande inviter.

Tror inte det är sant...

Det här är vad jag ser framför nosen hela tiden! En liten råtta som skuttar, busar, piper och på alla sätt försöker få mig att leka med henne. Jag blir alldeles matt...jag tror inte det är sant...

Fattar inte varför personerna har släpat hem den här lilla stollan. Hon inkräktar på mitt revir och tar en massa plats redan. Tror dessutom att matte tänker att det ska bli kul med en kamrat till mig. Jag är skeptisk...
Personerna var och hämtade henne igår. Intet ont anande trodde jag sen att vi bara skulle gå på promenad tillsammans. Men ve och fasa! Hon följde med in i lägenheten också. Matte sa att det här är Texa och hon ska bo med oss nu och bli vår nya familjemedlem. Ja, jag har inte tänkt att vara speciellt intresserad av att få henne att känna sig som hemma.
Vi har redan varit ute på flera promenader tillsammans - korta - för att Texa ska orka med. Jag tänker varje gång vi är ute att någon säkert kommer och hämtar henne snart. Inte ska hon väl komma med upp i lägenheten igen. Jag har tänkt fel varje gång...för varje gång har den lilla illbattingen hängt med in igen.
Det gick så långt att jag demonstrativt la mig innanför dörren liksom för att tala om för matte att om inte valpen far ut genom den här dörren igen - så gör jag det!

Får ju inte vara ifred med min deppighet efter löpet. Jag som brukar vältra mig i depp när löpet är avklarat. Nu kommer den lilla hela tiden och vill att jag ska leka med henne. Jag vägrar! Jag fräser åt henne att hålla sig på behörigt avstånd och faktiskt lyssnar hon...i sisådär 2 sekunder...sen är hon där och fjäskar igen. Jag har verkligen fått fullt upp.

Fast hon är faktiskt söt när hon sover...och det gör hon rätt mycket...skönt.

Rescuemission

Ni kanske tror att det bara finns jakt på små söta djur i min skalle. Ha! Ni tror alldeles fel.

Nu ska jag berätta att jag faktiskt kan vara en räddare i nöden för små sötnosar. Så det så!

Häromdagen hörde jag husse och matte när de stod i köksfönstret och tittade ut. De ojjade sig över att en liten ekorre satt uppflugen i ett träd och inte vågade sig ner. Nedanför satt nämligen en katt blickstilla och fokuserade sin blivande frukost stenhårt. Den hade suttit där en god stund och inte rört en fena. Bara stirrat på den stackars stressade ekorren som inte hade en chans att ta sig någon annanstans utan att först ta sig ner på gräset.

Nu var det dags för mig att ta första morgonpromenaden med husse. Jag tog genast på mig ansvaret att lösa det här lilla problemet för ekorren.

När jag kom ner på gården hade katten flyttat sig lite åt sidan liksom för att lura ekorren att komma ner. Det gick varken ekorren eller jag på. Jag morrade, reste ragg och for med en väldans fart fram mot katten så långt kopplet räckte. Hohohooo - så rädd kattskrället blev. Den for in i buskarna med ett fräsande. Där fick den! Jag har stenkoll på att just den katten får massor med mat hemma. Den behöver inte små söta ekorrar till frukost.

Nu kunde ekorren i lugn och ro förflytta sig från trädet. Jag hade visserligen en våldsam lust att jaga den lite även jag, men husse sa att; nu får du väl ändå ge dig Clova. Du kan väl inte först rädda ekorren för att sen sätta tänderna i den själv?

Nja - jag hade inte tänkt att sätta tänderna i den direkt... bara jaga lite grand för mitt eget höga nöjes skull. Men OK, jag hoppar väl över det då. Kattjakt är väl så roligt. Vart tog den vägen?

Lite senare när vi kom tillbaka från promenaden satt ekorren i ett annat träd...med samma katt nedanför. Lika hårt fokuserad på ekorren som innan. Äsch...nu får den klara sig själv.

Vad nu då?!!

Vad ska detta betyda???!

Här går man intet ont anande in i sin mapp där matte sparar alla bilder som kan vara bra att använda till bloggen. Och hittar valpbilder! Och det är inte MINA valpbilder - det är definitivt inte jag på de här bilderna. Det är faktiskt inte någon utav alla de hundar som jag känner heller. Det här är några, för mig, helt okända små råttor.

Tror jag måste bedriva lite detektivarbete för att ta reda på vad det är som händer...
Får börja med att spalta upp vad jag vet:
- Matte har de senaste veckorna försvunnit lite då och då - och det har inte varit till jobbet - jag har koll på hennes schema.
- Hon har luktat främmande hund vid alla dessa tillfällen då hon återvänt.
- Hon har haft ett löjligt leende både innan hon åkt och det har varit ännu löjligare när hon kommit hem.
- Hon har suttit med kartboken över Skottland framför TV:n den sista veckan.
- Prov-ropat namn på öar, byar, sjöar, berg och andra platser. Både med snäll röst och med en mer bestämd.

Hmm...jag fattar ingenting...får fortsätta undersöka...

Rekord

Oj då - här har allt matte hittat en gammal bild på mig. Här är jag ju blondin! Fast bilden visar onekligen precis vad jag slagit rekord i.

Normalt sett så kissar jag bara när jag behöver. Jag brukar behöva 1-2 gånger per promenad, lite beroende på hur lång promenaden är. Är det riktigt långa promenader på flera timmar så kan det ju bli någon gång till. Matte säger att det är rätt bra att veta vad som är normalt kissande för mig. Det gör att hon lätt kan avgöra när jag börjar närma mig löp. Någon månad före löp börjar jag öka frekvensen när det gäller antalet tillfällen att kissa. Det stegras sen hela vägen fram till löpet startar. Även i löpperioden fortsätter stegringen ytterligare. Vid höglöpets inträde är jag direkt jobbig enligt matte...

Igår bestämde hon sig för att räkna antalet tillfällen som jag släppte ifrån mig ett par droppar. När hon kom till antalet 15 så tappade hon räkningen. Promenaden var inte ens en timme gammal och det var fortfarande en liten bit kvar hem. Någon mer gång blev det nog. Hon gissar på 17 gånger. Varje gång gör jag samma procedur. Jag sniffar, krafsar lite och sen sätter jag mig. Det får gärna vara en liten tuva eller lövhög - det är bäst enligt mig. Matte suckar och säger "fattar du hur mycket av vår promenadtid som går åt till dina kisserier?" Ibland får hon nog och bogserar mig vidare i kopplet. Fast det känns inte riktigt bra för någon av oss. Mina instinkter att lämna avtryck till alla killar är djupa och matte tycker att det känns lite elakt att tvinga mig vidare genom "våld". Hennes vanliga trix att helt sonika koppla loss mig från kopplet och gå vidare utan att se sig om, funkar ju inte riktigt i just det här läget... Att ha en höglöpande tik lös finns inte på kartan. Definitivt inte lilla mig - som enligt matte är en riktig slampa och försöker förföra allt som går på fyra ben.

Fy matte - så du tänker om mig! Jag ska be att få tala om att jag är helt normal. Och vad sjutton ska en löptik hålla på med? Träningar på agility- eller lydnadsplan är ju inställda under den här tiden. Något måste hjärnan sysselsätta sig med. Och varför då inte sniffa och kissa...