Back in town

The girl´s are back in town... och det vet hela gården om vid det här laget.

Lika snälla och rara som vi ligger och myser i soffan, lika högljudda och ouppfostrade kan vi agera när man minst anar det.

Nu har vi bott i stugan hela sommaren. Det är en härlig tid med mycket lek, bus och frihet. Vi har en jättestor hage på gräsmattan i anslutning till terassen och huset. Dörren står öppen hela tiden så vi kan springa ut och in som vi vill. Det blir många långa härliga skogspromenader utan koppel där vi kan springa lösa och riktigt rasa av oss all energi. Det blir inte så mycket regler och lydnad för oss ute på landet. Det är inte så många situationer där vi behöver uppföra oss. Man kan väl säga att vi blir en anings förvildade.

Texas lydnad var väl inte klockren innan sommaren heller men nu är den totalt obefintlig. Kolla bara som hon överfaller Nicke. Hon tar sig friheter den lilla!

Nu är vi som sagt hemma i stan och nu gäller det att "sätta på sig grimman" igen. Nu måste vi damma av lydnad och regler för hur man uppför sig i civilisationen. Det är svårt... speciellt för den unga damen. Jag kommer rätt snabbt in i stadstänket igen. Jag går käckt i kopplet och håller koll på bilar, cyklar, barnvagnar, bussar, spårvagnar och gräsklippare. Vet att man är försiktig när man ska korsa vägar och kastar mig inte ut i körbanan bara för att det fladdrar förbi ett löv.

Matte tycker dock att jag har en stor olat i stan. Det är mitt starka revirtänk. Hela gården och alla gräsmattor är MITT område. Där har jag starka åsikter om vilka andra hundar som rör sig. Åsikterna brukar ta sig uttryck i högljudda skall. Oavsett tid på dygnet. Matte blänger på mig och undrar när jag ska lära mig. Jag VET att matte inte gillar att jag skäller men det går bara inte att låta bli. Många ser ut att behöva en utskällning.

Texa har däremot mycket att arbeta med... T.ex är det ingen ordning på gången i koppel. Hon far omkring åt alla håll. Kastar sig efter cyklar och joggare - det är ju kul att jaga... smyger efter fåglar och hoppar på folk som vill hälsa. Skiter mitt i gatan och kissar på vardagsrumsgolvet om hon glömmer av att tänka efter lite. Skäller på sig när hon ser sig själv i ett skyltfönster. Och som jag sa ovan - hon kan kasta sig rakt ut i gatan bara för att det blåser omkring lite löv som ser roligt ut att fånga.

Matte har som sagt en del att arbeta med när det gäller den lilla hunden. Jag har tidigare deklarerat att sådan uppfostran tänker jag inte ägna mig åt och det beslutet står jag fast vid. Jag lär henne allt som jag anser vara viktigt i hundvärlden. Jag lär henne också en massa ofog enligt matte. Nyttiga kunskaper enligt mig.

På bilden ovan är vi en sväng i Slottsskogen och tittar på djuren. Här spanar vi in kronhjortarna. Spännande tycker Texa.
Jag spanar snabbt in läget runt om oss. Finns det några djurskötare i närheten? Poliser? Tull? Gränsvakter?
Därefter berättar jag för Texa att man kan hitta kryphål att ta sig in i hagen för att sätta fart på gänget. Sticker snabbt ner huvudet under staketet och börjar krypa. Texa är beredd att följa... Hade bara glömt att matte stod där och höll i kopplet. Hon stoppade tilltaget direkt. Attans också - där gick det lilla roliga om intet.
Så matte har egentligen två busfrön att tampas med. Texa är väl busfrö mest hela tiden och kastar sig huvudlöst in i det ena tilltaget efter det andra. Igår hämtade hon Nickes kosshörlurar och sönderdelade dem ordentligt i små delar. Nicke blev inte nöjd kan jag säga. Därefter envisades hon med att trycka i sig ett tuggben i husses och mattes säng. Det gjorde strax en comeback i sängen till deras stora irritation. Det kom nämligen inte i ett stycke utan pytsades ut på flera olika plaster bland sängkläderna och det var rätt kletigt... Nya sängkläder fick det bli...

Mina hyss är mer tanke bakom. Jag planerar noggrant och genomför med precission. Kollar oftast att ingen ser mig. Det brukar ge bäst resultat. Mina hyss handlar nästan uteslutande om mat eller rymning och då gäller det att inte bli upptäckt för då är det roliga slut.

Ska gå och leta upp Texa för att se om jag kan lära henne något nytt...

Debutant

Jaha - nu börjar det... Nu ska Texa göra sin debut i utställningsringarna. Jomenvisst ska det börjas i tid...det kan man ju tycka... Och för egen del kan det vara lite kul - kanske får jag vara med någon gång då och då också. På något konstigt sätt tycker jag faktiskt att det är kul att visa upp mig i ringen. Jag skärper till mig och travar så elegant mina små ben kan. Står snyggt och prydligt och låter domaren klämma och kika på tänderna.

Om någon har följt bloggen sen början vet ni att det inte alltid har varit så... Inte så konstigt egentligen. Det var onekligen en blind som ledde en blind...och halt...och egensinnig...och ibland lytt vovve. Om det inte var jag som vägrade visa tänderna så var det matte som ställde ut mig "utan päls". Ja, jösses det var tider det! Men så mycket vi lärde oss. Och så kul vi har haft när vi nått fina resultat tillsammans. För vi har verkligen jobbat som ett team jag o matte. Lärt oss tillsammans och tagit med och motgångar som en lagenhet. Och vi har haft kul även när det gått mindre bra. Tack vare att vi har haft tur att träffa trevliga och hjälpsamma människor runt ringarna. Vi har alltid fått uppmuntrande ord på vägen och hjälp med "flufferiet och klargörandet". Utan den hjälpen hade det nog stannat vid en vovve i familjen och definitivt inte närmat oss en utställningsring igen.

Nu ska jag inte älta gamla goda minnen utan berätta att Texa nu är på gång att debutera på inofficiell utställning i Falköping. Och eftersom jag ändå måste följa med som "förkläde" så tyckte matte att jag också kunde få visa upp mig. Liksom visa för valprumpan hur det ska gå till.
Trots att det är ett och ett halvt år sedan jag senast ställde ut mig så satt takterna i. Kolla så snyggt jag står tillsammans med Ann-Christin i ringen. Svansen viftar mer eller mindre hela tiden. Det är ju kul det här!

Nu undrar ni nog varför jag står där med Ann-Christin och inte matte? Jo, hon är äna klen den där matte...hon har drabbats av njursten och hon säger att det gör förskräckligt ont när hon får anfall. Och anfall får hon mest hela tiden just nu. Alltså hade hon inte sovit på två dygn och hade hela tiden småkänningar om nya attacker. Hon var inte till sin fördel om man säger så - och då är jag ändå rätt snäll. Trött och mellan varven dubbelvikt... Jag sa till henne att det var bättre att hon vilade sig och tog ett o annat kort, än att gå in och förstöra mitt framträdande. När man inte får så många chanser att visa världen hur snygg man är, så får absolut inte matte förstöra i onödan.
Texa ska nu skolas in i ringvärlden. Lugnt och fint på små inofficiella utställningar så här i början. Vi har tränat hemma på att stå fint både på bordet och på marken. Jag brukar göra först och då tittar Texa, sen är det hennes tur att göra likadant. Hon lär sig fort den lilla. Vi har tränat på att trava snyggt också, men det är väldigt svårt tycker hon. Det är så himla kul och det finns så gott godis som belöning att det mest blir studs och hopp för Texa. I vanligt koppel kan hon trava riktigt fint, men så fort utställningskopplet kommer på så vet hon att det blir något extra - och studsandet tar vid. Som synes på bilden ovan...
Jag fick visa hur det skulle gå till. Snyggt, prydligt, elegant och med bra driv...eller hur?
På bordet däremot skötte hon sig alldeles utmärkt! Domaren var en riktigt trevlig prick som tog sig tid att snacka lite med varje valp innan det var dags för okulärbesiktningen. Det gav nog de flesta valpar en riktigt bra upplevelse och start på deras framtida utställningskarriärer.
Stå snyggt på marken gjorde hon också. Hon är en stolla men hon tycker att det är roligt att jobba. Att jobba med lugna saker som "stå" är lättare än sånt med fart o fläkt. Då går hon i spinn.
Domaren var mycket nöjd med vad han såg. Både Texa och jag fick våldsamt fina kritiker. Nu är det ju bara inoff. men ändå. Domaren verkade påläst på rasen eftersom han tog fasta på sånt som är viktigt för rasen cairn. Det var roligt och en eloge till Kjell Carnbrant för att han var så bra med ungdomarna.

Ytterligare en cairn var med och det var lilla junioren Trolla. Trolla kommer från Danjou's kennel precis som Texa. Hon är dotter till Texas halvsyster Nilla. Trolla skötte sig utmärkt mest hela tiden och fick fantastisk kritik och vann BIS för unghundarna. Nu ska hon ut i de riktiga ringarna och vi hoppas verkligen att det går bra för henne och önskar lycka till.
Så här söt och nöjd sitter Texa efter att hon varit inne i ringen. Hon sa till mig att det hade varit en jätterolig dag. Att jag hade rätt - det var inget farligt - bara roligt att visa upp sig och få supergott godis som belöning.

Det lär nog bli fler tillfällen för Texa att visa upp sig. Och om jag sköter mina kort väl så kanske matte anmäler mig ibland också. Är ju fortfarande en snygg tik i mina bästa år...

Clovabout

Om ni kommer ihåg Crocodile Dundeefilmen så minns ni kanske att huvudpersonen pratade om något som kallades "walkabout". Att göra en walkabout innebär, enkelt uttryckt, att man tar sig en tur...en rätt så lång tur för att vara korrekt. Man syns inte till på en stund så att säga.

Min matte tycker om att ta sig turer i skogen. Fast hon vill inte kalla det för walkabouter. Hon kallar det för promenader och hon anser att hon syns hela tiden.
Jag och Texa promenerar gärna i skogen tillsammans med personerna. Oftast är vi två vovvar tillsammans sida vid sida. Vi har mycket att greja med. Det ska luktas på allt intressant, ätas om det verkar ätbart (ja vi äter väl även det som inte räknas som ätbart om jag ska vara ärlig), rullas i om pälsen behöver parfymeras och så stoja och busa såklart.
Personerna brukar hitta på en massa övningar som vi ska utföra i skogen. Det brukar vara kul övningar som klättra, krypa, hoppa, balansera, leta osv. Ibland hittar någon en "godistuva" med mycket godis och då gäller det att vara snabbt framme om man ska få del av godsakerna. Begriper inte hur matte, som har så himla taskigt luktsinne, kan vara så duktig på att hitta sådana skatter...
Men så ibland - absolut inte ofta - så tycker jag att det liksom inte räcker. Då vill jag göra en walkabout. Fast eftersom det skulle vara ungefär det samma som att rymma så vill jag absolut kalla det för något annat. För någon rymning är det min själ inte snack om. Bara en "Clovabout".

Jag gör då en liiten liiten tur runt hörnet så att säga. Syns inte på, kanske någon minut eller två...eller fyra. Längre än så är det inte snack om. Jag vet vad jag pysslar med. Oftast är det något trevligt spår som bara måste luktas lite längre på eller en katt som måste jagas upp i ett träd.

På bilden ovan frågar jag Texa om hon har lust att hänga med på en Clovabout. På bilden nedan ser ni hennes svar...
Jag står kvar högst upp i högra hörnet. Texa, som känner sig lite liten på jorden utan matte, rusar efter henne. I nästa sekund drar jag åt andra hållet...
...och Texa sladdar in framför matte. Hon säger att hon inte är mogen för mina ensamturer i skogen ännu. Hon tycker att det är viktigt att hålla sig väl med matte. Det är ju ändå matte som sköter godiset.
Matte är numera rätt cool när jag drar iväg. Hon tycker det är tjatigt att ropa Clova över hela skogen när jag ändå inte kommer förrän jag tycker det är dags. I skogen finns det heller inga bilar som kan köra på liten Clova. Det gör henne lugn eftersom det är hennes största rädsla.
Matte bara fortsätter att gå dit hon hade tänkt sig och Texa hänger på. Fast Texa spanar gärna efter min gestalt. Helt glad är hon inte förrän jag är tillbaka.

Och tillbaka kommer jag som sagt rätt fort. Det är oftast roligast i långa loppet att hålla sig i närheten av matte och övriga personer. Det händer faktiskt mest där.

Det är bara ett mysterie som jag inte riktigt har begripit ännu. När jag gör en liten Clovabout så är det nästan alltid så att när jag kommer tillbaka så har matte och Texa hittat en godistuva. Och inte en endaste bit finns kvar till mig. Sista biten brukar matte kapa åt sig precis framför näsan på mig...det var då attans också...