SE VCH Murrays Clova

Jag har blivit en champinjon!!! En ruskigt snygg titel föregår numera mitt namn i stamtavlan. SE VCH Murrays Clova... mmm...smaka på den! Ser liksom mäktigt ut.

Matte lovade mig tidigare under hösten att vi äntligen skulle göra våra spårprov. Vi har tränat en hel del och jag har länge tänkt att nu borde det väl vara dags - jag blir inte bättre än så här. Och framförallt matte kommer inte längre förrän vi får ett kvitto på att vi gör rätt. Nu var det dags att få det skrivet svart på vitt hur min status är.

Matte hade beställt tid för öppenspår i Väne-Ryr. Första spåret gick vi den 28 september för Roger Skoglund. Han tog med oss ut i skogen och visade var vi skulle starta. Jag var ivrig och matte lite nervös... Vädret var bra men det blåste rätt hård vind. Jag tog mig an spåret och jobbade mig framåt. Tog vinkel efter vinkel, raksträckor, bloduppehåll och återgång. Stretade i myr och mossmark, över stock och sten, korsade bäck och tog mig runt rishögar. Domaren skrattade åt mig då jag nosade och gjorde flera ansatser att klättra över en gigantisk rishög, men istället valde att gå runt den för att kolla om jag kunde hitta spåret på andra sidan. Såklart att jag hittade spåret - så var det bara att fortsätta jobbet. Strax innan slutet kom det in ett för mig, nytt moment. Helt plötsligt skulle matte stanna och jag sätta mig vid hennes sida. Lugnt och snällt skulle jag sitta där medan domaren gick några meter framför och sköt av ett skott. Det gjorde jag snyggt och sen kunde vi fortsätta till slutet och jag hittade klöven direkt.

Nu visste matte att de flesta domare vill kunna återanvända klövarna många gånger så hon hade med ett smaskigt märgben som blev min belöning för uträttat arbete. Det är finfin belöning det och väl värt att jobba för.

Domare Roger Skoglund sa att jag var jätteduktig och att det varit riktigt roligt att se mig jobba. Hans allmänna omdöme blev; En liten pigg trevlig tik som arbetar mycket bra i sitt spår. En lättläst tik som går i ett behagligt tempo.
Vi skrapade ihop 42 poäng och ett 1:a pris!
Bäst jag läser noga här vad det står på rosetter och diplom...

Matte sken som solen efter avklarat spår och kvittrade så glatt där i skogen. Hmm...viss skillnad från den något mer sammanbitna och koncentrerade damen hon var innan vi startade. Nu hade hon fått blodad tand och ville såklart genast boka tid för ett nytt prov.

Så bara en vecka senare var det dags att köra lilla bilen till Väne-Ryr igen.

Den här gången var matte lite bekymrad när vi for upp. Det kom regnskurar till och från och det blåste riktigt hård vind. Men sa hon; det ska faktiskt bli spännande att se om vi klarar av det med vädret som motståndare. Åtminstone försökte hon intala sig det...

Även idag var det domare Roger Skoglund som travade ut med oss i naturen. Plötsligt när vi gick där på vägen bland åkrarna säger han; ja där har vi spårstarten. Jösses mitt ute på en åker?!! Medan matte fixade med sele och lina säger han dessutom. "Idag kommer det att bli mycket svårt för Clova. Det är svåra förhållanden med vinden och den kommer kanske att knuffa ut henne ordentligt från spårkärnan.

Nu tror ni kanske att matte skulle bli alldeles förstörd av nervositet av den informationen, men konstigt nog gjorde den henne lugn. Hon tänkte att pressen att klara av det liksom var som bortblåst (fniss) och att det inte skulle vara ett nederlag om vi inte klarade av det i dessa förhållanden. Jag brydde mig föga om väder eller information om svårigheter. Jag var ivrig att få sätta igång.
En champion måste ju ha en "idol-bild"

Jag satte ner näsan i spåret och höll den noggrant där. Borrade mig genom sidvinden som om jag följde en räls. De två första vinklarna, den andra med tillbakagång låg i mycket öppen terräng. Jag koncentrerade mig och följde spåret superbra. När vi kom in i skogen och den tätnade, virvlade liksom spåret omkring lite i vinden. Då blev det lite knepigare och jag var tvungen att nosa lite mer runt omkring för att vara säker på var spåret inte var någonstans. Tyvärr skötte inte matte sin del av arbetet riktigt bra här och "puttade" ut mig lite från spårkärnan vid ett tillfälle genom att inte ge mig rätt stöd. Domaren sa efteråt att det var här vi förlorade HP.

Resten gick fint, skottet brann av och jag kunde hämta klöven. Domaren sa att; hunden är fantastiskt duktig och värd oxfilé till middag. Föraren (matte alltså) har dock lite kvar att jobba med. Och så frågade han vad matte tyckte att hon var värd till middag... Matte var helt med på noterna och svarade blixtsnabbt - knäckebröd! Stämningen på topp på väg tillbaka.

Vi fick en 1:a och 42 poäng. Vill såklart skryta med allmänna omdömet igen - hoppa över stycket om ni tycker vi blir för dryga...
En mycket bra tik som gör ett kanonarbete i hård vind. Har ett perfekt tempo.

Nu fick vi avvakta lite med det tredje spåret och slutspurten på vår championatsjakt. Det skulle bli älgjakt i skogarna.
Team Clova och Kattis när vi gör något bra ihop.

Nu var det äntligen dags för det tredje spårprovet och första matchbollen för att bli champion. Dagen var perfekt. Vädret toppen. Förutsättningarna var riktigt bra tänkte matte där vi åkte i lilla bilen. Lite nervös var hon - det märkte jag. Idag gällde det ju verkligen något. Jag var cool som vanligt. Jag vet vad jag kan och om hon har med märgben som de andra gångerna som belöning, så ska jag ta mig genom eld och vatten för att ta mig dit.

Gammal bild på ett av mina allra första spår.

Idag var det många hundar och förare som var i Väne-Ryr för att gå spår. Det var fullt på den lilla parkeringen och många förväntansfulla hundar kom och gick. Så var det dags för vår tur. Inger Skoglund gick med som domare den här gången.

Matte småpratade lite nervöst på vägen ut mot starten. "Vilket väder - måste vara perfekta förhållanden idag". Inger tittade lite på matte och tvekade, men så sa hon; njae jag vet inte det...det verkar vara något i luften idag. Det har inte gått bra för någon hund så här långt. Hoppas att jag inte gjorde dig mer nervös nu. Jag berättar mer när vi är klara".

Vi startade och jag tuffade på. Jobbade fint i tempo och noggrannhet. Så kände jag av något där i skogen...stannade till. Spejade, lyssnade och vädrade. Äsch... inget att oroa sig för. Jag fortsatte och spårade mig vidare in i skogen. Nä! Det är något där. Stannade igen. Lyftad framtass...spejade och lyssnade igen. Fick säga till mig själv att jag hade ett uppdrag att slutföra och fortsatte vaksamt mitt arbete.
Matte tyckte att det borde vara dags för skjutningen snart och blev lite orolig när den aldrig kom. Hon hade ju ingen aning om var spåret gick utan litade på mig hela tiden, men nu var hon orolig att vi var långt ute och cyklade. Gick mer eller mindre och väntade på att domaren skulle kalla tillbaka oss och visa var spåret gick någonstans. Helt plötsligt hittade jag klöven och matte tittade förvirrat på domaren. Har hon hittat en annan klöv? Är det verkligen rätt? Glömde du att skjuta?

Domare Inger skrattade nu åt matte och sa; nej du, det här är alldeles rätt. Du har en jätteduktig hund. Anledningen till att jag inte sköt och till hennes små vaksamma stopp och de övriga hundarnas misslyckande är troligen varg. Med alla spår som vi lagt här i skogen har vi troligen lockat fram varg. Den är här i närheten eftersom den känner all blodlukt och hundarna känner av dess närhet. Skott kan locka den ytterligare eller göra den orolig. Vi har redan testat Clova och hon fixar skott utan anmärkning så idag skjuter vi inte i onödan".

Vi hade alltså klarat det! Fick min 1:a och 42 poäng. Jag har blivit viltspårschampion! Allmänna omdömet blev; Markerar något ett par gånger. Kan vara varg. Är vaksam. Blev SE VCH och får HP.

Det är första gången jag och matte gör något helt spikrakt. Helt rätt hela vägen. Vi som alltid gör tokigheter och lär genom alla våra misstag. Nu tog vi tre raka 1:or och full pott i poäng. Avrundar med ett HP. Helt osannolikt för att vara oss.

Matte ringde genast till husse och sa löjligt; Vi klarade det! Jag har gjort henne till viltspårschampion!
Som om hon har gjort något! Det var det dummaste jag hört! Jag har min själ gjort mig själv till champinjon. Hon har varit snäll och kört mig dit och bokat tiderna men för övrigt hade jag nog klarat mig bättre utan henne... Men om det gör henne glad så får hon väl ha den villfarelsen i fred. Jag är säker i mig själv och vet mina förmågor.

Nä matte... är det inte dags att gå ett spår? Hänger du med?

Inbyggd klocka

Många tycker nog att det ibland känns som om man har en inbyggd klocka. Man kan t.ex vakna innan väckarklockan går igång. Själv har jag på känn när det är dags att gå hem.

Jag har ju berättat att jag ibland följer med matte till jobbet när det ska göras schema. Numera följer även Texa med och förgyller tillvaron för folket på ATS Landvetter. Vi får inte gå in i de operativa lokalerna eller åka upp i tornet - där är hundar förbjudna - men i Elisabeths rum är vi mer än välkomna. Och de flesta som jobbar dessa dagar har vägarna förbi vårt rum bara för att hälsa på oss. Matte säger också att det känns mycket lättare och mer inspirerande att jobba och knepa o knåpa när våra små söta uppenbarelser finns i rummet än när det inte finns några korgar med vovvar i rummet.

Den här veckan har vi varit med två dagar i rad på jobbet. December och nyårsschemat är ett knepigt schema att få ihop. Dels är det ju inte så kul att behöva lägga ut arbetspass på folk en julaftons eftermiddag eller nyårsnatten, men det är också detta schemat där hela året liksom ska gå ihop sig. Ingen ska ha behövt jobba mer än varannan helg, alla ska ha fått ut minst 20 semesterdagar, det ska ha innehållt tillräckligt många s.k fridagar, komptid ska summeras osv.

Alla tycker att vi är så duktiga och snälla. Vi tuggar på ben, gosar med alla som vill, tar en promenad om någon känner för lite frisk luft, sover i våra korgar, leker lite och sprider glädje. Inget gny eller gnäll. Inget skällande - bara gott uppförande.
Vi trivs mycket bra på jobbet, men det gäller att hålla på arbetstiderna. Inget övertidsarbete tack. När klockan är 1600 är arbetsdagen slut. Det har jag blykoll på. Jag känner med min inbyggda klocka när den har blivit fyra. Då ska vi åka hem. Då är det fritid.

Dag två i schemaarbetet blev matte och Elisabeth sittande efter att klockan slagit fyra. Det kändes galet i hela kroppen på mig och jag tyckte synd om personerna som inte verkade veta vad klockan var. Jag reste mig från korgen och satte mig nedanför matte. Spände ögonen i henne för att påkalla uppmärksamhet. När det inte gav önskat resultat började jag gny och gnälla lite.
"Lustigt, sa matte, hon har inte sagt ett knysst på hela dagen och nu låter hon som om världen går under".
Men inte slutade hon jobba för det...klockan blev tio över fyra och nu tog mitt tålamod slut. Jag satte igång mitt uppmärksamhetsskällande. Ni som har hört det vet vad jag menar...man kan inte ignorera det... Det tog skruv ska ni veta. Nu packades det ihop och vi kunde åka hem. Tack vare min inbyggda klocka.

En som också har en inbyggd klocka är Texa. Eller rättare sagt en inbyggd biologisk klocka. Den är bara lite taskigt kalibrerad. Egentligen är det nog så att den är perfekt kalibrerad - det är Texa som inte kan läsa av den korrekt.

Den lilla valprumpans klocka har nu tickat fram till hennes första löp. Hon är mitt i det - alltså i höglöpet just nu och hon fattar nada. Hon tittar med stora bruna oförstående ögon på mig. Clova - vad är det som händer med min kropp? Kan du lukta och se om du vet vad det är som händer?

Jag vet precis vad det är som händer med Texa och jag försöker förklara för henne allteftersom det dyker upp nya känslor och hormoner i hennes kropp.

Hon ser för rolig ut. Hon har en faslig drift att sätta sig och kissa - problemet är bara att hon inte är kissnödig. Hon sätter sig och sen reser hon sig och ser förvirrad ut. "Vad sjutton gjorde jag det där för? Jag är ju inte ens kissnödig! Och varför tycker jag plötsligt att det är så himla intressant att nosa där grabbarna pinkar?"

Jag berättar och visar allt jag vet för Texa. Rätt kul att få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter man förvärvat med åldern. Tyvärr kan jag bara allt teoretiskt - har ingen praktisk erfarenhet av blommor och bin - men det är långt mycket mer än vad valprumpan har.

Rätt lustigt tycker vi i hela familjen. Ena stunden kissar Texa för att locka killarna till sig och i nästa så jagar hon ett löv eller leker med kopplet. En söt blandning av bebis och vuxen kvinna...

Ledsen i ögat...

Hörde matte muttra häromdagen; man blir ju ledsen i ögat.

Hon satt med mobilen i handen och läste ett meddelande från Lasse, Ellen och Gretas husse. Hon berättade inte för oss vad det var som gjorde henne ledsen i ögat, men idag fick vi med egna - ledsna - ögon se eländet.

Vädret var kanon. Matte var ledig. Bilen redo att köra. Vad kan väl då vara bättre än att lasta in oss vovvar och köra till stugan och vår älskade skog. Matte packade ner våra orange reflexhalsband, för det råder älgjakt i skogarna nu och då gäller det att synas. Inte för att det brukar vara någon jakt i vår närmaste skog, men man kan aldrig vara säker och matte är rädd om oss. Hade jag bara kunnat röra på mig i reflexväst så hade jag nog haft en sådan på mig. Nu kan jag inte det - blir helt paralyserad om jag får någon form av kläder på kroppen - så då får det bli åtminstone halsband.

Vi har en helt underbar gammal skog, glest mellan träden som det blir när den fått växa fritt och med härlig mjuk mossa mellan gran och tall. Fantastiska svampmarker och skogen är som gjord för att spåra i. Lagom kuperad, varierad och lättillgänglig. Små bäckar som porlar och många små stigar att välja mellan.
När vi nu kom gående eller rättare sagt springande, skuttandes, busandes och nosandes genom skogen stannade vi plötsligt upp där på stigen. Vad ända in i .... Hur ser det egentligen ut där framme? Vad är det som inte stämmer? Varför är det så ljust? Varför ser det ut som om skogen tar slut?
Vi satte fart framåt igen och matte följde efter. Nu fick vi se eländet och tvärvände tillbaka till matte för att tala om att det hänt något förskräckligt hemskt! Herregud! Hela skogen är borta! Alla träden helt väck. Vad har hänt? Hur kan någon bara ha snott ner alla fina träd? Bara sådär?!
Tittade på matte. Hon borde väl kunna göra något åt det här. Man kan väl inte sno vår skog bara sådär? Matte hade nästan en liten tår i ögat - ja det är förskräckligt tråkigt sa hon. Pengar sa hon... troligen ville markägaren ha pengar och tog ner alla träden och sålde dem. För något snack om skogsvård kan man nog inte kalla den här insatsen. Att det skulle vara gamla dåliga träd som lätt faller i en höststorm trodde hon inte heller på. Den skogen har stått pall för både Gudrun och andra stormar utan att det har blivit några direkta skador eller fallande träd.

Nu kan ni se resultatet... Fullständigt kalhugget... Ett stort område har blivit som ett gigantiskt sår i skogen alldeles nära vårt område Skårtorp.

Ett område där både människor och djur hittar sin rekreation i skogen. En del springer andra promenerar. Somliga motionerar sina hundar andra går och filosoferar. Barn cyklar mountainbike och hästar rids på stigarna. Många plockar svamp eller visar sina barn naturen och allt spännande man kan hitta och göra där. Vi spårar många gånger och dessutom är skogen en enda stor lekstuga för mig och Texa och alla andra trevliga hundar i Skårtorp.
Så här ser det ut nu. Matte har placerat sig och tagit ett kort...
...på i princip exakt samma ställe som då det var den härligt fina skogen. Just den här stigen är ganska stor så den har de rensat upp så att det går att gå på den, men alla de andra småstigarna är begravda i allt ris som lämnats kvar. Nästan helt omöjligt att ta sig fram när man har korta ben som vi har.

Jag tittade upp på matte igen. Jag begriper fortfarande inte... hur kan man får göra så här med vår skog? Det finns ju så mycket regler och byråkrati för vad man får göra på sina "ägor". På vår lilla äga får man ju inte ens bygga ett anständigt hus som går att bo i året runt. Och det skadar ju inte en endaste om huset man bygger är 80 kvadrat istället för 70, som kommunen säger att man får göra. Men att förstöra och utplåna en hel skog som massa människor och djur har sin friskvård och rekreation i, går tydligen bra. Var i alla hundars namn ligger logiken i det?

När vi torkat tårarna fortsatte vi vidare "in i skogen". Här finns som tur är mer skog, den är bara lite längre bort nu. Här kan vi släppa loss igen och vara oss själva för en stund.

Frågan är bara när någon måste ha mer pengar...då ryker väl den skogen också... Eller...nu fick matte en hemsk misstanke...ska de dra kraftledning?